Syrien finns inte längre som vi känner det från skolatlasen, inte i egentlig mening. Efter fem års krig med hundratusentals döda och miljoner på flykt, är landet en krossad mosaik av motstridiga intressen. Med stöd från utlandet håller de olika områden och kämpar sinsemellan mot varandra.
Det är en myriad av styrkor. I huvudsak är de trogna president Bashar al-Assad, rebeller som till varje pris vill ha bort honom eller terrorstämplade Islamiska staten, IS, och Nusrafronten, den senare med band till al-Qaida.
Direkt inblandade eller mer diskret i bakgrunden, med olika lojaliteter och delvis skiftande agendor, finns nationer som USA, Ryssland, Iran, Saudiarabien, Libanon, Frankrike och Turkiet.
Turkiet är ett exempel på hur oerhört komplicerad den här konflikten är och hur den kan utvecklas okontrollerat.
Landet är medlem i försvarsalliansen Nato, men bekämpar kurdiska grupper som USA ser som allierade i kriget mot IS.
Turkiet betraktar dem dock som en risk för den turkiska statens sammanhållning och säkerhet och angriper dem både inom landets egna gränser och i norra Irak och norra Syrien.
Efter nedskjutningen av ett ryskt stridsflygplan har Vladimir Putin - som är Bashar al-Assads främste bundsförvant - mer eller mindre bottenfrusit relationerna med Turkiet.
Den ryske utrikesministern Lavrov anklagade häromdagen landet för att nu även ha markförband i Syrien.
Efter terrordådet i Ankara i söndags - som krävde minst 37 liv - inledde Turkiet i går vad som kallas säkerhetsoperationer mot kurdiska rebeller i irakiska Kurdistan med elva stridsflygplan. Bombmålen var ammunitionsdepåer och skydd tillhöriga det förbjudna Kurdiska arbetarpartiet, PKK.
En misstänkt för attentatet i söndags uppges enligt turkiska säkerhetskällor vara en kvinna, som också dog i sprängningen, och medlem av PKK.
Den svenska utrikesministern Margot Wallström kallade terrordådet förfärligt när hon talade med journalister inför ett möte med sina EU-kolleger i Bryssel i går. Men hon var också bekymrad för upptrappningen:
– Vi kan ju bara uppmana dem att inte eskalera utan istället faktiskt försöka starta förhandlingar och övervägningar med kurderna, det vore den rätta vägen fram.
Samtidigt ställer EU allt hopp till Turkiet för att lösa flyktingkrisen. Den splittrar djupt unionens medlemmar och påverkar även inrikespolitiken. Motgångarna för förbundskansler Angela Merkels parti i de tyska regionvalen i söndags tolkas som kritik mot hennes generösa flyktingpolitik och en uppgörelse med Turkiet.
På torsdag möts EU:s stats- och regeringschefer i Bryssel för bestämma om Turkiet ska få flera miljarder euro i stöd och utsikter om ett framtida medlemskap i utbyte mot att ta ett större ansvar för att flyktingarna stannar i Turkiet och inte kommer i båtar till Grekland.
Mot denna bakgrund inleddes i Schweiz i går vad som förhoppningsvis ska bli början på en fredsprocess med de viktigaste parterna. FN-medlaren, den svensk-italienske diplomaten Staffan de Mistura, sa vid en webbutsänd presskonferens att vapenvilan håller i stort på 17:e dagen och att hjälp når ut, om än inte tillräckligt.
Han beskrev samtalen som ett sanningens ögonblick.
– De måste handla om de avgörande frågorna, och alla frågors moder är den politiska övergångsprocessen. En del talar om en plan B, men den enda plan B som finns är att återgå till krig.
