Det är nu i januari fyrtio år sedan vietnamesiska styrkor tågade in i Kambodjas huvudstad Pnom Pehn och drev Pol Pot och hans röda khmerer till djungelområdet vid den thailändska gränsen.
Den vietnamesiska inmarschen markerade slutet på massmordet på det egna landets invånare som Pol Pot regimen organiserat och som pågick i nästan fyra år efter krigsslutet i Indokina 1975.
Men Pol Pot, som stöddes av Kina, var en bricka i det storpolitiska spelet där det Sovjetstödda Vietnam var den andra. Det som kunde varit Kambodjas befrielse blev istället en dragkamp mellan Kina, USA och västländer mot Sovjets och Vietnams maktambitioner. De röda khmererna, som förskansat sig i djungelområdena, tilläts också i fortsättningen att representera Kambodja i FN och länder – som Sverige – hotade att dra in utvecklingsbiståndet till det av kriget sargade Vietnam med hänvisning till att vietnamesernas invasion stred mot internationell lag och tanken om nationers inre angelägenheter som okränkbara. Pol Pot kunde dö i frihet tjugo år senare 1998, hans kropp brändes enligt hans eget önskemål i djungelbrynet.
Tusentals i omskolningsläger
Det internationella sveket mot Kambodjas folk kan beskrivas som en del av det kalla kriget. Vietnam hade dessutom efter krigsslutet farit illa fram med oliktänkande och drivit hundratusentals på flykt till havs i sjöovärdiga farkoster och placerat tusentals i omskolningsläger.
Men inga bortförklaringar kommer någonsin att frikänna alla de nationer som vände undan blicken efter krigsslutet i Indokina 1975 och som lät ledare för de röda khmererna gå fria. Först för ett par år sedan ställdes några underhuggare inför rätta.
När jag fotvandrade in i Kambodja från Thailand 1979, med en liten grupp journalistkollegor, tillhörde vi dem som inte fått tillstånd av Vietnam att komma till Pnom Penh. I huvudstaden förevisade den nya Vietnamstödda regimen brotten som de röda khmererna begått. Pol Pot hade gått noga tillväga och dokumenterat massmordet. Foton på offren, dödskallar och benrester staplade ovanpå varandra, berg av glasögon. Alla som beskrivits som den nya regeringens fiender med västerländska influenser hade avrättats. Det räckte att bära glasögon eller att kunna tala franska. Pol Pot proklamerade år noll och förkunnade att det ultimata jordbrukssamhället skulle upprättas.
Uppgifterna om terrorstyret kom redan när de röda khmererna tog över vid krigsslutet i april 1975, veckorna innan Saigon föll i Vietnam och USA brådstörtat lämnade.
Utländska journalister fångna
I Pnom Pehn hölls utländska journalister fångna på franska ambassaden och när de fick lämna efter en tid berättade de om hur människor dödats och deporterats till landsbygden, om hur städerna tömdes på folk och om hur dödsskvadronerna drog fram och mördade.
När sedan en fransk präst, som stannat kvar, lyckades ta sig ut och vittnade om den tidiga massakern och om inledningen på den omfattande utrotningen viftades hans berättelse bort. Den passade inte in då USA besegrats i Indokina. Den svenske författaren Jan Myrdal var tongivande i hyllningarna av de röda khmererna och deras, enligt Myrdal, pedantiska uppbyggnad av bondesamhället.
Men när Vietnam invaderade vid årsskiftet 1978/1979 fanns det inte längre något att försvara eller förklara. Uppskattningsvis 1,7 miljoner kambodjaner hade utrensats eller dött av umbäranden. Enkla ljusblå tunna plastpåsar träddes över människors huvuden och drogs åt, de var inte värda en dödande kula. Regimens speciella fiender torterades till döds. Det fanns 1979 i stort sett inga barn under fem år kvar i livet. Mediciner förbjöds för alla, förutom eliten.
"Vi får aldrig glömma"
Mannen på stigen vid gränsen till Thailand hade gömt sig i djungeln med barnet, den sista familjemedlemmen som till sist fanns kvar. En gång hade de varit tjugoen släktingar, nu fanns bara han med den lille pojken tryckt mot bröstet.
Människospillror stapplade fram i området, det hördes skrik från någon som föll ned i en dold fälla och spetsats av bambustörar. Mullret från eldstrid på långt avstånd. Röda khmerer, som dolde sig bland de flyende, och som kastade sina svarta kläder och låtsades vara överlevare. Kroppar längre in i djungeln där förruttnelsen i hettan gjorde det omöjligt att urskilja om de var män eller kvinnor.
När mannen med barnet föll över en trädstam förlorade han taget om den lille. Trasorna ramlade av pojkens kropp, det syntes att barnet antagligen hade varit dött länge och han låg nu livlös på marken.
– Vi får aldrig glömma, sade en fransk läkare som följt med oss när en thailändsk hög militär lyfte en enkel gränsbom på en smal väg och lät oss passera in i Kambodja. De som skulle kunna berätta har ingen röst. De finns inte längre.
