– Jag är rädd att Storbritannien inte längre kommer vara samma land som det brukade vara, säger 30-åriga Agata Pilarska från Warszawa i Polen.
Hon kom till London för fem år sedan för att studera arkitektur, och tog sin examen i fredags, samma dag som det stod klart att britterna röstat för att lämna EU.
– Det var verkligen en chock. Många på min skola tog det också väldigt hårt, eftersom de flesta där kommer från andra länder, säger Agata Pilarska.
Nu ska hon hem till familjen i Warszawa i några dagar, sedan är det dags att börja söka jobb i London.
– Jag har inte bestämt om jag ska stanna här i framtiden, men måste jobba här i två år för att få min arkitektlicens så jag hoppas att jag kan det, säger hon.
Debatten inför folkomröstningen om EU-medlemskapet handlade i hög grad om invandringen från andra EU-länder, trots att premiärminister David Cameron bland annat förhandlat sig till hårdare regler om vem som är berättigad vissa bidrag.
Enligt Mark Rhinard, docent i internationella relationer vid Stockholms universitet och seniorforskare vid Utrikespolitiska institutet, har inte landets politiker hanterat invandringen särskilt bra och därmed gett utrymme åt populistiska krafter.
– Storbritannien har historiskt alltid haft stor invandring och så länge britterna själva kunde välja från vilka länder människor skulle få komma, så kanske det fungerade. Det var framför allt invandrare från länder i det brittiska samväldet, det gamla brittiska imperiet, säger Mark Rhinard.
Storbritannien gick med i EU 1973, samtidigt som Irland och Danmark, då unionen utvidgades från de ursprungliga sex länderna – Frankrike, Tyskland, Holland, Belgien, Luxemburg och Italien – till nio medlemsstater.
– Så länge EU sedan hade först tolv och sedan 15 medlemsländer, så kunde Storbritannien klara invandringen. Men efter den stora utvidgningen med tio nya länder 2004 och sedan Bulgarien och Rumänien 2007, så känner många britter att den fria rörligheten för människor inom EU blir ohanterlig, säger Mark Rhinard.
Agata Pilarska känner sig inte hotad av strömningarna i den brittiska debatten, och tror inte att EU-utträdet kommer påverka hennes möjligheter att stanna – åtminstone inte på kort sikt.
– Jag är inte så rädd för att inte kunna bo kvar egentligen, men jag är orolig för att Storbritannien inte kommer vara en lika bra plats att leva på om ekonomin vänder nedåt och människor ger sig av, säger Agata Pilarska.
Det är det kosmopolitiska hon älskar med London, säger hon, att människor från världens alla länder möts och lever sida vid sida. Hon kan inte fatta att britterna valde att rösta sig ur EU.
– Att de väljer att isolera sig är mer förödande för dem än för någon annan, säger hon.
På frågan om hon identifierar sig som i första hand europé eller polack svarar hon att hon inte är särskilt förtjust i etiketter.
– Måste man välja, kan man inte vara både och? säger Agata Pilarska.
Hon delar lägenhet med 26-åriga Natalja, som inte vill säga sitt efternamn. Natalja kom till London från Berlin för två år sedan, och jobbar inom underhållningsindustrin. Och hon älskar verkligen London och dess kulturutbud.
– Det är så mycket människor från hela världen här. Jag kan få vilken mat jag vill när jag vill, jag kan göra vad som helst när som helst, säger Natalja.
Hon berättar att hon följde debatten inför folkomröstningen med nervositet. Hon tyckte att det var väl klent med information i de båda kampanjerna, och mycket gissningar och spekulationer.
– Jag tyckte verkligen inte det var tillräckligt för människor att basera sin röst på i ett så viktigt beslut, och det gjorde mig nervös när jag tänkte på vad som kunde hända, säger Natalja.
– Det är så lätt att bo och skapa sig ett liv här, och jag var rädd att det skulle kunna vara slut med det, fortsätter hon.
I fredags morse vaknade hon klockan fem och kollade på sin telefon, berättar hon. Först trodde hon att det var ett gammalt resultat från tidigare under natten som hon såg, och laddade om sidan flera gånger innan hon insåg att britterna röstat för ett utträde.
– När jag till slut förstod började jag gråta och mådde jättedåligt. Jag kände mig ledsen över vad det betyder för det här landet, men också för vad det betyder för den här staden, för allt som gör den till den stad jag älskar så, säger Natalja.
Den omedelbara chocken lade sig, men en konstig känsla lever kvar.
– Det är märkligt att bo på en plats där man inte längre känner sig välkommen, säger hon.
Är det så du känner?
– Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men jag hoppas inte jag hamnar i kläm i ett land där ena halvan tycker en sak och den andra tycker tvärtom, säger Natalja.
Hon vet inte om hon är kvar i London om fem år.
– Jag kom hit för mitt drömjobb och att åka hem är inte ett alternativ. Tack och lov påverkas inte mitt jobb just nu, men hur det går på sikt vet jag inte, säger Natalja.
35-åriga Albert Smidt från Lettland är mer säker på sin sak. Han är byggarbetare och kom hit för elva år sedan efter att ha jobbat i både Tyskland och Danmark, och pluggat i Sverige.
– Jag har haft jobb sedan jag kom hit och kommer fortsätta ha det, säger Albert Smidt.
Även han har lyssnat på debatten och håller med om att invandring från andra EU-länder varit en oproportionerligt stor fråga inför folkomröstningen, men tror inte att frågan är lika stor i människors vardag.
– Jag har varit här i elva år och aldrig stulit någons jobb. Ingen har någonsin blivit av med jobbet på grund av mig, och ingen har någonsin anklagat mig för att stjäla ett jobb, säger Albert Smidt.
Han säger att han inte är den som går omkring och oroar sig i onödan, men visst, han hade gärna sett att Storbritannien stannade i EU och han var lite orolig över hur det skulle gå.
– Men nu är vi där vi är, och det mesta ser ut att fortsätta som vanligt, säger Albert Smidt.
