- Vi letar efter levande människor, berättar Carl Lee som leder den 82 man starka insatsstyrkan från Nevada med ansvar för förorten Wright i östra New Orleans.
- Tre levande i går, säger han och svarar på ett anrop från insatsstyrkan i grannområdet.
Lees enhet är en av 21 som nationella räddningsverket, Fema (Federal Emergency Management Agency), förfogar över. Det är dessa insatsstyrkor som sprejar de rosa kryssen på genomsökta hus och bilar. Uppe till vänster fyra bokstäver som visar vilken delstats insatsstyrka, datum och nedanför krysset antalet döda inom parentes.
De omkomna uppskattas nu till betydligt färre än de 10 000 som bland andra borgmästaren Ray Nagin förutspådde. Flera källor tyder på att det handlar om minst tusen men, någon säker siffra finns inte.
- Du vet, en tragedi, fortsätter Carl.
- En man i går satt bredvid sin döda fru i huset och lukten.
De döda är inte heller prioriterade ännu. Carl använder endast hundar tränade för att hitta levande.
Medan de boende i Jefferson Parish redan fått återvända och andra områden väster om stan blir tillgängliga dagtid i dag är östra Orleans Parish och området ända in till New Orleans finansdistrikt och franska kvarter översvämmade katastrofplatser.
Scenen är lika nedslående, men en annan än den längs golfkusten västerut. Samma döda eller skygga hundar på höga platser och samma kryss på husen - men här står husen kvar och det finns fortfarande många träd. Där är försäkringsbolagen och byggarna redan på plats medan man fortfarande letar liv här. Men framför allt syns fattigdomen överallt. På lyktstolparna, bilarna och husen - byggnader som förmodligen inte skulle kunna stått många år till även utan Katrinas förstörelse.
Ovanför bostadsområdena sträcker sig motorvägar och ramper på betongfundment. Bilar och lastbilar har lämnats kvar och är plundrade förutom de som tillhört stoppade plundrare. Mitt i St Bernhard Parish står en liten eldriven postbil fylld med rosa vinflaskor, eltejp och paket med smörkakor.
En kilometer därifrån, i det fattiga och hårt drabbade 6th Ward, står Dwayne Barillaeaux och håller ett fast grepp om halsbandet på en svartvit hund med kampbett. Han är blöt av svett i pannan under det gråa håret.
- Han är ok, förklarar Dwayne och släpper hunden när han ser att jag inte är rädd.
Hunden linkar fram och luktar nyfiket med en förväntansfull blick.
- Han har hängt med mig överallt sista dagarna och nu måste jag upp på vägen för att få skjuts, säger Dwayne.
- Men jag vill ju inte att han ska bli överkörd så jag vet inte hur jag ska göra.
Vi kommer överens om att lura ner hunden med bulle till vattnet och sedan köra därifrån snabbt. Funkar nästan.
- Vatten! föreslår Dwayne och vi skär till en behållare som vi fyller medan hunden viftar på svansen allt han orkar. Glupskt slickar han upp vattnet vid rampens ände medan vi kör därifrån.
Dwayne försökte evakuera sin dotter och före detta fru från östra Orleans i måndags förmiddag. Allt verkade gå bra tills vattnet steg igen och han tvingade överge sin gamla Chevrolet-pickup. När fru och dotter evakuerats med helikopter ur stan letade han sig tillbaka till sin lägenhet i 6:e men behöver nu vatten och, framförallt, hitta sin Cheva.
- Jag har ingen aning om var de förde min familj, min dotter, men med bilen kan jag åka och leta i uppsamlingslägren.
Som Vietnam-veteran, fallskärmsburen soldat, har han pension så han klarar sig och är inte orolig för framtiden.
- Jag klarar mig alltid - men de unga - de har inget.
Efter att vi trixat runt med bilen över gräsmattor, genom översvämmade gator och under nedfallna ledningar ett tag ute i östra Orleans tar det stopp. Vattnet är midjedjupt och omöjligt för bilen att ta sig fram igenom.
En frontlastare kommer körande i den öde förorten och styr rakt mot oss. Innan föraren fått stopp ropar Dwayne om han kan få skjuts fyra kvarter genom vattnet.
- Jag kör dig var du vill, ropar Wayne Stagner från Mobile, Alabama, genom motorbullret.
- Bara du berättar var i helvete jag är!
