Som aktivist inom fackföreningsrörelsen och koordinator för en organisation som verkar för textilarbetares rättigheter är platsen en ständig påminnelse om hur skört livet är för dem hon verkar för.
- Jag vet inte när Rana Plaza – om någonsin – kommer att sluta förfölja mig, säger 41-åringen medan hon sorgset betraktar ruinerna.
Omkring henne har överlevande från fabriksolyckan och familjer till de förolyckade samlats. En del har rest hela natten för att komma hit och visa respekt för de döda. De kramar Taslima och bryter gemensamt ut i gråt.
Medan många givare och civilsamhällesorganisationer har gått vidare till nya projekt efter katastrofen har Taslima Akhtars organisation med nära 1 000 medlemmar fortsatt att stödja, motivera och organisera offren för Rana Plaza.
- Den billiga arbetskraften fabriksarbetarna, särskilt unga kvinnor, är ryggraden för Bangladesh ekonomi. Ändå förblir de ansikts- och namnlösa liv, betraktade som en slit-och-slängvara, säger Taslima.
Det var under tiden som socialistiskt och feministiskt inriktad student vid Dhakas universitet som hon började att på allvar fundera över arbetarnas rättigheter. Visst kunde Taslima se att klädtillverkningen i Bangladesh sedan 80-talet inneburit att unga kvinnor med egna inkomster fått bättre möjligheter att stå på egna ben och bidra till sina familjer. Samtidigt var det uppenbart att kvinnornas egentliga makt kunde ifrågasättas.
- Visst har kvinnor som arbetar inom textilindustrin mer av en röst, både inom och utanför familjerna. Men om man ensidigt lyfter fram att det handlar om kvinnors frigörelse bortser man från att de arbetar under fruktansvärda villkor för att kunna försörja sina familjer.
Taslima tar som exempel att kvinnorna inte är tillåtna att ta pauser för att gå på toaletten, vilket innebär att de flesta utvecklar njur- och urinvägsproblem. De är förvägrade föräldraledighet och blir därför ofta avskedade vid en graviditet. Återkommande sexuellt våld är vanligt.
- Rädslan för att förlora jobbet gör att kvinnor aktar sig för att prata om sina rättigheter, säger Taslima Akhtar.
Som de flesta ledare för arbetsrättsorganisationer menar Taslima att bättre möjligheter att organisera sig i fackföreningar är ett första steg mot att ge fabriksarbetarna en tydligare röst. Men föreningsfrihet och rätten till att förhandla om kollektivavtal gäller inte arbetare i frihandelszoner.
- Arbetare är rädda att organisera sig eftersom ledningen avskedar dem som är inblandade i strejker. De belastas med falska brott och sätts upp på en lista av oönskade arbetare som skickas till andra fabriker i området. De som protesterar hindras på så sätt att få andra jobb. Kvinnor som ofta försörjer en hel familj är beroende av inkomsten för att överleva och tvingas därmed till tystnad.
Taslima berättar att fabriksägarna försöker trakassera organisationens medlemmar på olika sätt för att hindra dem från att förvränga arbetarna.
- De kan till exempel hota med att slå de som är engagerade för oss, vilket försvårar vårt arbete.
Medan vi går från minnesplatsen till det lilla kontoret i Savar berättar hon om Salma, den unga kvinna som dog av utmattning och stress dagen efter att ha fått nej till att bli sjukskriven. Det var hennes öde som fick Taslima att bestämma sig för att arbeta för textilarbetarnas rättigheter. 2008 startade hon och några likasinnade organisationen Bangladesh Garment Workers’ Solidarity.
Sedan dess har Taslima, som också är fotograf, både politiskt och konstnärligt arbetat för rättvisa löner, säkra arbetsförhållanden och rätten till kollektivförhandlingar för textilarbetarna som främst är kvinnor.
Från fabriksägare och regeringen i Bangladesh hörs ofta att höjda löner skulle göra landet mindre konkurrenskraftigt på den internationella marknaden. Taslima menar att en levnadskraftig lön tvärtom skulle öka arbetarnas produktivitet.
- Många av arbetarna som är i åldern 13 till 30 år visar tydliga tecken på att vara undernärda. Det innebär förstås att de inte fungerar väl. Men varje gång vi kräver högre löner för arbetarna slutar det med att regeringen och ägarna ger ungefär hälften av vad vi efterfrågat. Den nuvarande minimilönen ökade från 38 till 68 dollar i och med långdragna förhandlingar efter Rana Plaza, men är inte tillräcklig för en skälig levnadsnivå.
Arbetare och aktivister strömmar till hennes kontor inför marschen som ska markera tvåårsdagen för katastrofen i Rana Plaza. Ögon fylls av tårar och mitt bland förberedelserna med att se över mikrofoner och förbereda plakat går deltagare emellanåt iväg när känslorna blir för starka. En kvinna ropar återkommande ut sin saknad.
Taslima koordinerar det praktiska och berättar samtidigt om hur organisationen tillsammans med andra grupper har tryckt på för bättre lagar för att kompensera och skydda textilarbetarna och deras familjer. Även om arbetsrätten förändrades 2013 är summorna för att kompensera för olycksfall oförändrade.
- Striktare lagar skulle avskräcka ägare från att riskera arbetarnas liv till minimala kostnader, säger Taslima.
Till följd av Rana Plaza sattes en fond upp för stöd till offren och deras familjer. Hittills har ett dussin stora märken som H&M och Mango bidragit med sammanlagt 21,5 miljoner dollar. Men fonden är inte bindande och Taslima menar att det är viktigt att köparna hålls ansvariga finansiellt och på andra sätt för arbetsrelaterade olyckor.
- Det är bara vid spektakulära katastrofer som företagen bakom klädmärkena känner sig pressade och betalar till fonden. Men det saknas en mekanism för att hålla företagen ansvariga och se till att de kompenserar mer systematiskt. Vad händer med dödsfall inom industrin som inte får uppmärksamhet?
Efter två år har många av offren och deras familjer ännu inte fått ekonomisk kompensation. De osäkra arbetsförhållandena är fortfarande ett stort problem. Taslima säger att även om det har skett en viss förbättring i hur fabrikerna besiktigas fortsätter många att fungera utan att ens leva upp till de mest grundläggande säkerhetskraven.
- Jag ser dock en viss tendens till att fabriksägarna, regeringen och köparna börjar förstå att arbetarnas säkerhet inte kan ignoreras om de vill se produkterna sålda till medvetna medborgare, säger Taslima i hoppfull ton.
En annan person i organisationen flikar in:
- Vi kommer att fortsätta att pressa regeringen och fabriksägarna, men de utländska företagen och konsumenterna måste också kräva att grundläggande rättigheter även gäller lokala fabriker här i Bangladesh.
Just då börjar de närvarande göra sig redo för marschen. Med bilder på närstående som förolyckats går de mot platsen där Rana Plaza låg. Många är tysta, andra skriker ut sin sorg. Två år har gjort lite för att minska deras smärta.
FAKTA: Rana Plaza
• Den 24 april 2013 kollapsade Rana Plaza, en byggnad i Savar (Bangladesh) som inrymde fem klädfabriker. 4 500 arbetare befann sig därinne och två tredjedelar av dem fastnade under betongmassorna. Händelsen betraktas som den värsta industriolyckan i historien. 1134 personer dog och mer än 2 400 skadades. Den överväldigande majoriteten av dem var unga kvinnor.
• Även om den bangladeshiska arbetsrätten från 2006 förändrades 2013 förblev beloppen för kompensation vid arbetsolyckor oförändrade. Maxbeloppet för dödsfall till följd av olycka är 1 250 dollar och för dem som blir handikappade för livet är det 1 560 dollar. Dessa nivåer är bland de sämsta i världen. I Kina som är Bangladesh huvudkonkurrent i klädbranschen, är kompensationen enligt China Labour Bullentin ungefär 97 500 dollar.
• Kvinnor utgör mer än 80 procent av de 4,4 miljoner som arbetar inom textilbranschen i Bangladesh.
FAKTA: Svensk klädkonsumtion
• I Sverige konsumeras i genomsnitt 24 kilo textilier per år enligt en rapport från Swedwatch. Den svenska konsumtionen av kläder och skor har ökat med 57 procent de senaste tio åren.
• En ekonomisk frizon är ett avgränsat område inom ett land, med undantag från den nationella lagstiftningen. Syftet med frizonerna är att locka utländska investerare till landet och öka tillväxten i landet.
De utländska företagen erbjuds mycket förmånliga villkor om de förlägger sin produktion i frizonerna. Villkoren varierar från land till land, men kan exempelvis innebära skattebefrielser, fri in- och utförsel av alla insatsvaror och producerade varor, speciella tariffer på infrastruktur såsom vatten, el, lokaler samt hjälp med marknadsföring och personalanskaffning.
Ofta är det förbjudet att organisera sig fackligt i frizonerna. 43 miljoner människor arbetar idag i de 2 700 ekonomiska frizoner som man uppskattar finns runt om i världen idag. Majoriteten av dem som arbetar i frizonerna är kvinnor.
Lönerna är ofta låga, länderna bjuder under varandra i löne- och arbetsvillkor för att locka till sig investerare. Många av arbetarna bor också i frizonerna då de ibland ligger avskilt. Arbetsvillkoren i frizonerna är ofta undermåliga.
• Sverige importerade 2012 för motsvarande 2,3 miljarder kronor från Bangladesh, främst kläder.
Källor: Nätverket Rena Kläder och Sweden Abroad
Översättning: Karin Elfving
