Mahila Dawil sitter på en tunn madrass och syr en liten väska för hand. Det är varmt i det stora tältet, utanför den tjocka tältduken är hettan nästan fyrtio grader. Flyktinglägret Markazi, som varit hennes hem i över två år, ligger i öknen i norra Djibouti. Mahila kom hit från Dhubab i Jemen, en stad som tidigare kontrollerades av houtirebellerna. Hon flydde precis innan de intog staden, flera av hennes släktingar är kvar.
– Houtirebellerna skjuter mot dem, på havet. Tio av våra släktingar har blivit skjutna och dött, den senaste för en månad sedan. De behöver komma hit till Djibouti, men de kan inte, säger Mahila Dawil.
Hennes man dödades av rebeller på stranden, efter att hon och barnen flytt. Saudiarabien satte upp en skyddad zon under sju dagar 2015, då flydde sjutusen jemeniter över havet till Djibouti. Därefter sköts alla som försökte fly över havet av rebellerna, en av dem var Mahilas man.
2011
Kriget i Jemen började efter den arabiska våren 2011 då stora protester hölls mot den sittande presidenten, Ali Abdullah Saleh, för att få honom att släppa greppet om landet. Han avgick i utbyte mot immunitet men behöll inflytande över militären och säkerhetsstyrkor. Strax därefter slöt han en allians med houtirebellerna i norra Jemen.
Det hoppet som fanns under arabiska våren och samtalen därefter för att finna en demokratisk väg för Jemen grusades när houtirebellerna intog huvudstaden Sanaa 2015.
Saudiarabien oroades över deras intåg, en koalition med åtta andra arabländer startades och med stöd av Storbritannien och USA inleddes lufträder mot Sanaa. Planen var att bekämpa houtierna på några veckor, mer än två år senare ser det i dag inte ut som om någon av parterna är nära att vinna kriget.
Samtidigt strider olika milisgrupper, lokala stammar, al qaida och daesh inom landet. Skolor har bombats, sjukhus, bostäder, marknader har bombats. För att strypa vapentillgången till rebellerna har Saudiarabien infört en blockad mot landet som försvårat för humanitärt bistånd att nå fram. Tjugoen miljoner jemeniter är nu i stort behov av nödhjälp och sju miljoner riskerar att svälta ihjäl.
Vill inte tillbaka
Rebellerna har nu tvingats lämna Dhubab efter en stor offensiv från Saudiarabien och dess allierade tidigare i år. Men Mahila vill inte åka tillbaka.
– Det finns ingenting att komma tillbaka till. Allt är förstört, berättar hon.
I Dhubab sålde hon kläder och smycken, familjen hade även en fiskebåt som de tvingades lämna kvar när rebellerna tog kontroll över staden och de tvingades fly. Hennes son har precis kommit tillbaka till Markazi, han åkte till Jemen för att hämta hem båten. Tillsammans med tre vänner lyckades han få tag i den, men på väg tillbaka över havet var vågorna för höga. Båten slog runt och drog med sig sonen under ytan.
– Mitt ben fastnade i något, berättar Taha Dawil där vi sitter på den tunna madrassen i tältet.
Han hade svimmat och lungorna fyllts med saltvatten när en vän dök ner under ytan och hittade honom, lyckades lirka bort benet och fick med honom upp till ytan igen.
För tre år sedan, innan flyktingarna kom från Jemen, var Obock en liten stad med knappt några bilar eller restauranger och gatorna var ofta tomma.
I dag finns här flera ställen att äta på och bilar trafikerar gatorna. Abdulhakeem Mohammed Mushed jobbar på den jemenitiska restaurangen utan namn, nära hamnen i Obock. Här serveras helgrillad fisk med bönröra och nybakat naanbröd.
– Jag fick det här jobbet för ett år sen, det får tiden att gå i alla fall, säger Abdulhakeem Mohammed Mushed.
Det sista han minns från Jemen är hur han satt på en båt som skulle ta honom till Djibouti, medan människor dog på stränderna när de sköts av rebellernas prickskyttar.
På restaurangen är de fyra stycken som arbetar och den lilla inkomsten gör livet i lägret lite drägligare.
Moské
Intill restaurangen ligger moskén, i dess skugga vilar ett trettiotal unga män. De kommer från Etiopien och är på väg till Jemen.
De vill utnyttja krigets kaos för att obemärkta ta sig genom landet till Saudiarabien där de ska söka jobb, för att kunna försörja sina familjer i Etiopien. Här bär de säckar för att få råd med biljetten till Jemen. 1 500 kronor måste de få ihop och de tjänar mellan 5 och 10 kronor per säck.
– Våra barn dör varje dag, säger Jihad.
Han är på väg till Saudiarabien, genom Jemen, för att söka jobb. Vi skriver bara hans förnamn för att undvika att han får problem. Han berättar att han troligen aldrig mer kommer våga åka hem.
– Regeringen tror att vi finansierar rebellerna och fängslar oss så fort vi kommer tillbaka, säger han.
I hans hemort är det ofta stora protester mot regeringen, de vill ha demokrati och rättvisa, arbeten och mat. Han själv har aldrig deltagit i någon demonstration, han vill inte involvera sig i politiken.
– Jag vill förändra mitt liv.
Flera röster höjs från folksamlingen. Någon frågar hur de ska kunna leva utan att ha ett arbete, någon annan säger att det inte finns någon frihet.
– Vi vet inte hur vi ska överleva genom Jemen, vi vill bara äta oss mätta. Sen kan vi dö, säger en äldre man som presenterar sig som Ahmed.
Vandrade till fots
Varje dag kommer nya etiopier vandrande till fots längs med vägen, rakt igenom öknen. Vandringen tar tre veckor och många dör av hettan. Några dagar tidigare har vi kört förbi fem lastbilar med flyktingar. Vakterna sitter på varsin kant, på bänkar och på golvet. Inklämda, sitter ett tjugotal etiopier. Ögonen är ledsna, tomma, kläderna dammiga.
De vi möter i Obock berättar att polisen kommer då och då, för att samla in etiopier och skicka tillbaka dem. Inget vet varför. Amnesty har rapporterat att politiska flyktingar som skickas tillbaka omedelbart fängslas, vad som händer med de andra vet vi inte.
Tillbaka i flyktinglägret hälsar vi på familjen Saleh.
De kommer från Aden, dottern skulle just påbörja sin doktorandexamen. Ena sonen har redan en, och den yngsta skulle just börja läsa ett kandidatprogram när kriget bröt ut.
– Vi hade havet framför oss och houtierna bakom oss. I elva dagar väntade vi på stranden, fem dagar efter att vi kommit därifrån kom houtierna och dödade alla som var där, berättar Abeer Saleh med tårar i ögonen.
Hon hade just fått jobb som biologilärare på ett universitet i Aden. Hon sitter på sängkanten och orkar stundvis inte prata om Jemen. Minnena är för tunga och känslan av hopplöshet blir överväldigande när hon ser sig om. Här är det nästan fyrtio grader varmt och snart kommer tyfonerna som sveper med sig stora massor med sand in i lägret.
Skorpioner, ormar och insekter letar sig in i tälten om nätterna.
– Vi är i helvetet, säger Abdulkader Saleh, pappan i familjen.
Här i Markazi lever såväl högutbildade som lågutbildade, drygt hälften vill ta sig vidare till andra länder medan framförallt de som saknar utbildning vill ta sig tillbaka till Jemen.
När familjen Saleh först kom till Djibouti försökte de ta sig till Turkiet, men de tilläts inte komma in i landet. Djibouti är de enda som har öppnat sig för dem. Samtidigt är 2,5 miljoner människor internflyktingar i Jemen och landet står på gränsen till en svältkatastrof.
– Rebellerna. De bara tog vår stad. De är extremister, de har ingen rätt att göra så här. Nu finns där inget vatten, ingen el och människorna svälter, säger Abdulkader Saleh och slår ut med armarna i en uppgiven gest.
