Vänstern såg rött när Thatcher kom på tal. Hon ansågs krossa facket, fick skulden för arbetslöshet och djupa klassklyftor. Det var ingen slump att rockbandet The Smiths gjorde låten "Margaret on the guillotine".
Men när Labours Tony Blair med tiden övertog makten anammades mycket av det hon genomfört. Fackföreningsrörelsen lär knappast återfå den maktställning den hade innan Thatcher dängde sin legendariska handväska i bordet.
I Bryssel såg hon till att britterna än i dag njuter av förmåner som "Järnladyn" tilltvingade dem. Fast hon tyckte att Storbritannien borde lämna EU. Hennes EG-politik och vikande opinionssiffror fick henne till sist på fall 1990.
"Wee Willie"
Hennes frispråkighet hjälpte inte alltid efterträdarna. Nuvarande utrikesministern William Hague, Toryledare 1997–2001, kallade hon för "Wee Willie" – "Lille Petter-Niklas".
Under sina elva år och 209 dagar på 10 Downing Street – ett svårslaget rekord – stötte sig Thatcher med många. Men beundrarna var inte få de heller. Michail Gorbatjov var en av dem – och känslorna var besvarade. En annan var exdiktatorn Augusto Pinochet. Han gav Chile demokrati och välstånd, fastslog hon 1999 när han satt i husarrest i London. Kända är också banden till den konservative USA-presidenten Ronald Reagan.
Viker inte
Hon var stridbar även utrikespolitiskt. Exempelvis var hon emot sanktioner mot Sydafrikas apartheidregim. Och i Argentina svallar känslorna än när Thatchers namn nämns. Sedan Argentina 1982 ockuperat Falklandsöarna satte Storbritannien hårt mot hårt. Två månader, 256 döda britter och 712 döda argentinare senare var öarna återtagna.
Thatcher föddes 1925 i Grantham i Lincolnshire. Pappan var specerihandlare – och borgmästare. Hon läste kemi i Oxford och blev ordförande i konservativa studentföreningen. Efter juridikstudier valdes hon in i underhuset 1959.
Hennes konservativa grundvärderingar var att staten inte skulle bre ut sig för mycket, det skulle råda "egendomsägande demokrati", skatterna skulle sänkas. "Avreglering" och "nationell suveränitet" var andra honnörsord.
Passade det inte andra, fick det stå för dem.
–Vik av ni, om ni vill. Den här damen viker inte, sade hon en gång.