Vi är i länet Ida-Viru i nordöstra Estland. Här är ryssar i stor majoritet på vilken sida vi än befinner oss av gränsfloden Narva, som flyter i strid ström från sjön Peipus och ut i Narvabukten i Finska viken.
Det var här som Karl den XII vann ett klassiskt slag i snöyra mot en rysk armé som belägrade fästningen Narva år 1700. Det mäktiga försvarsverket står kvar än idag som ett vittnesbörd på den estniska sidan av staden.
På borggården finns en staty av Lenin i kappa. Han sträcker ut en spretig hand i riktning mot Ryssland och Moskva.
På den motsatta sidan vajar den ryska flaggan uppe på den medeltida fästningen i Ivangorod. En hårt bevakad och delvis täckt bro förenar landfästena. Människor går till fots eller åker bil över floden, de flesta med kassar fyllda med lågprisvaror i händerna.
– Det är billigare i Ivangorod och ger avkoppling, säger en ung man. Han kommer tillsammans med två kamrater och visar upp påsar med vodka, öl och cigaretter.
Ingen homogen grupp
Ryssarna här i Estland är ingen homogen grupp, de har bland annat rysk, vitrysk och ukrainsk bakgrund. Många vårdar sina ryska rötter, följer ryska nyhetskanaler och läser ryskspråkiga tidningar. Givetvis är de, precis som de flesta andra av oss, mottagliga för nyheter, propaganda eller desinformation.
Men vi möter ingen som vill flytta till Ryssland, än mindre bli "befriade”. Den materiella standarden är högre i Estland. För de allra flesta tycks fördelarna väga tyngre.
– Det är viktigt att hålla historien levande. Men jag tycker om att leva här i Estland. Varför skulle jag fråga efter estniskt medborgarskap? Jag är ryss och född här, det borde vara en rättighet. Vi köper inte luft, vi andas den, säger Svetlana Mukhina.
Hon visar upp ett grått dokument. På det står ALIEN´S PASSPORT. Det är ett främlingspass.
Estniska medborgare har blå pass och får rösta i val till parlamentet. Det får inte Svetlana. Hon talar estiska och klarar språkkraven om hon ansöker, men vill inte. Däremot får hon resa och arbeta inom EU.
Svetlana, som har en 29-årig utflyttad son, bor kvar i sin mors och fars lägenhet i Sillamäe, det tidigare slutna samhället ett par mil väster om Narva. Hon föddes 1958 och växte upp i det fyra våningar höga smutsvita bostadshuset i ett område som för tankarna till 60-talets svenska miljonprogram.
Trivs med grannarna
Hon har nära till havet där hon ofta badar om somrarna med blicken ut mot Finska viken i norr. Hon trivs med sina grannar, och tvätt hänger på tork ute på den grå och övergivna lekplatsen trots att det är många minusgrader ute.
– Jag minns min barndom som lång och lycklig, säger Svetlana.
Hon drar ner mössan djupt i pannan och minns:
– Det var en stängd stad men alla var lyckliga. Alla var starkt förenade som en stor familj. Min far älskade den här staden. Det gör jag också.
Pappan var officer i den sovjetiska armén och stationerades här 1948. Han jobbade i den militära anläggning som bland annat upparbetade uran ur lokalt oljeskiffer och hitforslad uranmalm för det sovjetiska kärnvapenprogrammet.
Han var kvar till dess en läkare i Sankt Petersburg gav honom rådet att sluta, enligt dottern. Det var på 50-talet när Nikita Chrusjtjov var Rysslands högste ledare och gjorde upp med arvet efter Stalin.
Svetlana gick i skolan här, fortsatte med sjuksköterskestudier och jobbade två år i Ryssland. På grund av hälsoskäl fick hon sluta och började istället studera vid universitet i Litauen. Nu livnär hon sig som översättare.
Hon har varit i Sverige. Hon reste med Estonia. Tio dagar senare gick färjan under på Östersjön. Det väcker mörka tankar hos henne, men hon inspireras av resor och nya influenser. Hon vill dock alltid komma tillbaka till Sillamäe.
– Det finns brister här, javisst, men det är mitt hem.
Svetlana bor i den del av Estland där arbetslösheten är störst, med de följder det får för människors liv, försörjning och framtidstro. Men som ryss känner hon sig inte utanför.
– Jag kan prata med alla, och många yngre ryssar kan engelska. Jag tror att de har en framtid i Estland och att nya kanaler öppnas så att de kan leva och arbeta var de vill. I den bild som ryska och västliga medier ger om ökade spänningar, växande hot och risker för konflikter, inte minst i den del av Europa där hon finns, ligger sanningen någonstans mitt emellan, tror hon.
– Jag försöker hitta en gyllene medelväg. Jag är inte rädd, men det beror på. Det sägs att bara galna människor saknar fruktan. Ibland känner jag fruktan när jag hör samma argument om och om igen, men inte varje dag.
Bebyggelse i Stalinstil
Svetlanas hem ligger på bekvämt gångavstånd från samhällets praktfulla byggnader och boulevarder som uppfördes i Stalinstil i slutet av 40-talet. Tyska straffångar användes som slavarbetare vid byggena, berättar Svetlana när vi vandrar genom de nästan folktomma, snöhöljda gatorna denna iskalla dag.
I det vackert renoverade kulturcentret finns Marx och Lenin i vita reliefer på väggarna intill scenen i en pampig lokal med plats för över 400 åskådare. Hammaren och skäran återges i takstuckaturen.
I källaren döljs bakom en grön järndörr ett gammalt skyddsrum, med luftreningsaggregat och gasmask och en smygande klaustrofobisk känsla. Här finns också ett litet museum från Sovjetepoken.
Två Leninbyster bär röda scarves om halsen, ungefär som deltagarna i den omskrivna tjurrusningen i spanska Pamplona varje sommar. Ett porträtt i olja av Stalin upptar väggen över ett tidstypiskt skrivbord med grön filtduk och bakelittelefon med nummerskiva. Inte långt härifrån ligger den kemiska och nukleära anläggningen, Fabrik nummer 7, där Svetlanas far jobbade och som länge inte fanns på kartan och öppnades först när Estland återfick sin självständighet 1991.
Dammen med radioaktivt avfall på fabriksområdet läckte och ansågs som ett av Europas värsta miljöhot. Ett omfattande saneringsarbete pågick fram till 2008.
Nu ska det vara säkert att vistas här, men kontrollerna sker med bland annat dosimeter, som anger hur stor stråldos en person har blivit utsatt för.
– Jag har aldrig varit rädd. På ingen annan plats är du mer övervakad, säger Jane Paju i företagets direktion.
Hon berättar att i dag producerar Neo Performance Materials sällsynta jordartsmetaller, metallmaterial, och magnetpulver. Utomlands är efterfrågan stor. Hamnen är utbyggd och de kanadensiska ägarna är beredda att göra nya investeringar i Sillamäe.
– Som mest jobbade mellan 5 000 och 6000 personer här. Nu är det omkring 500 anställda, alla är ryssar utom tio estländare. Men de börjar komma upp i åren och det är ett stort problem att locka ny kvalificerad personal till Sillamäe, säger Jane Paju.
På sikt äventyrar det driften, och för ett samhälle med knappt 15 000 invånare vore en avveckling ett hårt slag.
Öststatshus i grått och brunt
Åter i ett Narva passerar vi grå, beiga och bruna öststatshus, och ett par nyare köpcenter med för oss svenskar kända butiksnamn, innan vi når hotellet och tar en promenad i lätt snöfall ner mot floden och gränskontrollen. På en av stadens bastioner möter vi Violetta Galkina, 22, och Elizaveta Kruglikova, 21. – Vi bor i Sant Petersburg och har kommit hit för att besöka vänner under fyra dagar. Elizaveta kommer från Estland och studerar. Jag jobbar på restaurang, säger Violetta.
De tar mobilbilder och selfies under skratt med floden, bron och den ryska borgen som bakgrund i en tidig skymning.
När vi följer gränstrafiken från avstånd löser ett grått och kallt dis upp konturerna i denna historiska skärningspunkt. Här vid EU:s och Natos yttre gräns i öster kan vi nästan ta på det oförutsägbara Ryssland, som med kraftfulla ord, vågade utspel och militära operationer och övningar oroar och sätter press på länderna i den västliga försvarsalliansen.
Som svar flyttar de just nu soldater och tunga vapen österut för att avskräcka den ryske presidenten Vladimir Putin. Hans annektering av Krim 2014 och det pågående kriget i östra Ukraina får inte upprepas här, är syftet.
Det är dock en rustningsspiral som många bedömare varnar för; det är lätt att olyckan är framme om någon tappar kontrollen av avsikt eller misstag.
Stora ryska minoriteter
I Baltikum finns stora ryska minoriteter. Det skulle kunna vara ett skäl för Ryssland att agera, historiskt sett. Ett är klart: utan medlemskap i Nato och EU vore Estland, med drygt 1,3 miljoner invånare, varav en fjärdedel är ryssar, ett lätt byte.
Det komplicerade förhållandet mellan Ryssland och väst tänkte Valeria Loginova mycket på när hon bodde i Narva, men inte nu längre.
– Jag har Brexit att tänka på och var jag ska ta vägen om de kastar ut mig, säger 22-åringen.
Hon sitter vid ett kafébord på köpcentret Fama med systern Katrin Smirnova, 15. Det är deras sista dag innan Valeria ska flyga tillbaka till London.
Medan Katrin inte kan tänka sig att flytta härifrån - hon vill stanna och bli polis - är storasystern osäker på vad som ska hända när britternas lämnar EU.
– Jag har bott i England i nästan fyra år. Jag studerar kemi i Cambridge på en utbildning som inte finns här. Jag behövde flytta. Det var inte ett svårt beslut. Jag hälsar på min familj i Narva kanske två gånger om året.
På frågan om hon skulle vilja flytta hem och kunna jobba här, svarar hon trevande:
– Svårt att säga. Arbetslösheten är stor och det finns inga jobb för mig, så det är nog bättre att jag tar familjen med mig.
Föräldrarna är ryssar. Pappan har främlingspass medan mamman är estnisk medborgare, hon klarade testerna, enligt Valeria. Det betyder att mamman och äldstadottern behöver visum för att besöka Ryssland.
Hälften ryss och hälften est
– Jag är uppfödd med rysk kultur och firar ryska högtider, säger hon. Jag pratar ryska med min familj och ryska med mina vänner. Men jag är även estländare, jag är född här och pratar estniska. Jag känner mig som hälften ryss och hälften est. Det estiska medborgarskapet har hjälpt Valeria att resa i Europa och läsa. Det spelar en stor roll för henne. Men hon vet inte vad som väntar de närmaste åren.
– Vi får se, säger hon.
Anders Ljunggren är Sveriges ambassadör i Tallinn. Om det otänkbara skulle hända och esterna lämnades ensamma skulle deras tilltro till Nato och EU gå förlorad, säger han.
– De är känsliga för att om det finns ett hot är det mot hela EU och Nato. Jag har svårt att säga att de har fel. Ett väl fungerande europeiskt samarbete och Nato är mycket viktigt för Estland.
För tio år sedan kände många ryssar i Estland ett utanförskap. Det har skett en fördjupad integration idag, enligt Anders Ljunggren.
– Det är färre som saknar estniskt medborgarskap. I den yngre generationen talar de flesta engelska flytande.
Det finns en politisk vilja och ambition att öka integrationen ytterligare, framhåller Anders Ljunggren.
– I Narvaregionenbygger man upp ett särskilt språk- och kulturcentrum. Det förs en diskussion om att förlägga mer av den statliga förvaltningen där. Det finns också en tro på att de allra flesta ryskspråkiga upplever att de har det bra i Estland.
Men en stor grupp får fortfarande praktiskt taget all information från Ryssland.
– De lever i en bubbla som i huvudsak kontrolleras av Kreml. Det är därför den estniska regeringen satsar på ryskspråkiga sändningar, säger Anders Ljunggren.
Estland har jämfört med Ryssland en mycket positiv ekonomisk utveckling. Det talar för en fortsatt gynnsam väg framåt.
– Jag har svårt att se att det skulle bli annorlunda i framtiden. Det som debatteras är befolkningsutvecklingen. Estland hade 1,5 miljoner invånare 1992, idag är det 1,3 miljoner. Det finns pessimistiska prognoser om att den arbetsföra delen av befolkningen kommer att minska.
Stor utmaning
Det är en stor utmaning för politikerna att klara ekonomin och på samma gång minska utflyttningen genom konkurrenskraftiga löner och sociala satsningar som barnomsorg och tillgång på bostäder, enligt Anders Ljunggren.
– Men jag är mycket optimistisk, säger han. Före andra världskriget hade Estland en BNP per capita som låg på samma nivå som Finland och ganska nära Sveriges. Jag tror att de kan komma tillbaka dit om de kan bevara rättsstaten, demokratin, marknadsekonomin och - naturligtvis - freden.
Estland är bäst i Pisaundersökningarna i hela Europa. Esterna är internationellt orienterade och bland de ledande på it-området. De har goda förutsättningar att bygga en allt bättre fungerande välfärdsstat, anser Anders Ljunggren.
– Jag tror att väldigt få vill ha en förändring, säger han.
Andelen utlandsfödda är i stort sett lika stor som i Sverige. Näringslivet vill också ha en ökad invandring.
– Det är åtskilliga företag som skulle vilja expandera, men inte kan på grund av brist på arbetskraft. Jag bedömer att majoriteten av det estniska parlamentet vill gå mot ökad öppenhet.
Det vill också Svetlana Mukhina i Sillamäe:
– Människor kan tala samma språk och ändå inte förstå varandra. Men jag vill vara vän med alla oavsett nationalitet och etnisk bakgrund, säger hon. Själv går hon varje dag till biblioteket av ett speciellt skäl: – Att bläddra i tidskrifter är som meditation för mig. Det gör mitt sinne fridfullt.
NÄSTA AVSNITTET i GP:s reportageserie från Estland: Försvarsministern om rysshotet.
