Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den brittiske före detta utrikesminister Boris Johnson tillhör Toryfalangen som kan stjälpa Theresa Mays försök att undvika att krascha Storbritannien ut ur EU utan ett utträdesavtal. Arkivbild

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Hotet om en brexitkrasch kvarstår

Theresa Mays regering står inför ett politiskt minfält på vägen mot EU-utträdet den 29 mars. För att få igenom sitt förslag till utträdesavtal måste den brittiska högerledaren troligen få ett betydande antal oppositionspolitiker att trotsa partipiskan.

Risken för en brittisk krasch ut ur EU är betydande, trots att det i elfte timmen har dykt upp ett 500-sidigt utkast till utträdesavtal som håller hoppet vid liv.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Ministrarna i Theresa Mays bräckliga högerregering har efter ett långt möte enats om att stödja förslaget, än så länge utan rapporterade manfall. Inför mötet hade det spekulerats i ministeravhopp i protest. En våg av avhopp skulle ha inneburit slutet för Theresa May, anser Catherine Barnard, professor i EU-rätt vid Cambridge University.

Nu får EU-ländernas ambassadörer i Bryssel ta över stafettpinnen och bana väg för ett extrainsatt EU-toppmöte om avtalet, med sikte på den 25 november.

Fast de riktigt stora utmaningarna väntar först därefter, om EU-ledarna godkänner avtalet. Då återstår fyra avgörande månader under vilka det brittiska parlamentet och även EU-parlamentet ska ta ställning.

Risk för krasch ut ur EU

Catherine Barnard ser en 30-procentig risk att det slutar med att Storbritannien kraschar ut ur EU utan ett utträdesavtal. Nordeas analytiker Morten Lund beräknar sannolikheten för detta till 35 procent.

- Men man ska komma ihåg att vi därmed ser en två tredjedelars chans att May får en uppgörelse på plats. Det är vårt huvudscenario, säger Lund.

Det talas om ett drygt 50-tal potentiella nej-röster från de totalt 316 Toryledamöterna i parlamentet. De kallas brexitörer och anförs av Toryprofilen och Mays före detta utrikesminister Boris Johnson tillsammans med Jacob Rees-Mogg, ordföranden i en grupp parlamentariker som kallar sig European Research Group. De vill se en betydligt hårdare brexit än den Mays regering nu försöker få på plats.

Det krävs rebeller

Samtidigt gör den speciella status som Nordirland riskerar att få i framtidens Storbritannien, om utträdesavtalet går igenom, att stödet från nordirländska DUP hänger på en skör tråd. Nej-röster antas även kunna komma från de skotska nationalisterna, SNP, och från det ledande oppositionsparitet Labour, som officiellt väntas instruera sina ledamöter att rösta nej.

Matematiskt kan May behöva stöd från mer än var tionde ledamot från Labour för att förslaget till utträdesavtal ska överleva. Det låter mycket, men är inte uteslutet, enligt Barnard. Hon tror att fler kan ta rygg på Labours förre EU-minister Caroline Flint, som redan verkar stödja Mays förslag.

- Allt hänger på vad de mest hårdnackade brexitörerna gör, men det kan krävas 30–40 rebeller bland Labour-ledamöterna för att få avtalet godkänt, säger Cambridge-professorn.

Lund ser inte heller detta som omöjligt, då partipiskan inte viner lika hårt i parlamentet i London som den gör riksdagen i Stockholm eller i det danska folketinget.

Djävulen i detaljerna

En första principiell omröstning om utträdesavtalet i det brittiska parlamentet kommer troligen genomföras redan före jul.

- May vill ha en snabb principomröstning. Hon säger att det handlar om att undanröja osäkerheten kring brexit, men det hon egentligen oroar sig för är att ledamöter under juluppehållet åker hem och övertygas att säga nej av EU-skeptiska lobbygrupper hemma i valkretsen, säger Barnard.

Men djävulen finns i detaljerna. Parlamentet måste även före den 29 mars nästa år ha klubbat en brittisk lag som bekräftar utträdesavtalet.

Barnard påminner om att det för 40 år sedan, när parlamentet beslutade att gå med i EU, blev med mycket knapp marginal när lagtexten skulle på plats. Detta trots att en överväldigande majoritet då hade röstat ja när principbeslutet fattades.