Rex ordnar med sina fiskeredskap och blickar ut över havet på Tybee Island i Georgia.
– Jag säger bara en sak. Resan är värd besväret när man kommer hit. Varför åka härifrån?
Rex har rest från Indiana i norr och skulle aldrig komma på tanken att sätta sig på ännu en buss söderut. Men det är i den närmaste staden Savannah som min några dagar långa bussresa börjar tidigt nästa morgon.
– Lycka till, säger Rex, Hoppas du hittar en lika underbar plats som den här. Fast jag tror det inte.
Det är kolsvart utanför busstationen i Savannah och en ensam anställd bakom disken säger att biljetten. som köpts på nätet, kanske inte gäller. Bättre att skriva ut en ny. Fast printern fungerar inte. Kan bli problem vid ett av de många bytena på vägen. Men väskan ingår i priset, säger hon uppmuntrande. Greyhound önskar trevlig resa.
Joyan kommer fram och säger att det säkert ordnar sig. Hon har varit med bussen under natten från North Carolina och suttit på platsen längst fram med hänvisning till att hon är 73 år och sjuklig.
– Känn här, säger hon och pekar under nyckelbenet. Pacemaker för hjärtat.
Hon drar upp byxbenen och låter ett finger löpa efter de långa ärren på båda knäna:
– Bytt båda två. Jag brukar visa för chaufförer som inte vill låta mig gå före i kön.
Joyan har rest mellan släktingar i två månader. Nu är hon på väg till Fort Meyers på Gulfkusten i södra Florida där hon bor tillsammans med en av sina söner och hans familj.
– Jag är lyckligt lottad som har barn som hjälper mig, säger hon. Annars är det svårt för oss äldre. Jag vet inte hur jag skulle klarat mig om det inte vore för barnens stöd.
Joyan ställer sig i den korta kön där resenärerna som redan åkt med bussen skall stiga på.
– Jag håller en plats här, säger hon. Gå nu och köp något att äta och dricka . Men inga smörgåsar. Har säkert legat i disken i flera dagar. Ingen köper smörgåsar. Greyhound äger kafeterian. Dyr. Förfärlig.
Joyan lämpar över sin väska till mig och säger till chauffören att hon får hjälp ombord . Han tittar på biljetten , muttrar något om att det står Orlando och inte det närmaste stoppet Jacksonville men Joyan säger att nu måste det gå undan, många står bakom och väntar.
– Man måste vara lite smart om man inte skall hamna längst bak i bussen och få värmeslag, säger hon. Mycket konstigt folk på sådana här bussar. Du vill förresten inte sitta precis vid toaletten.
Chauffören meddelar över högtalaren:
– Toaletten är låst på den här sträckan.
– Varför? ropar någon.
– Företagspolicy. Som också innefattar låg samtalston, hörsnäckor till datorer, iPads och telefoner för att inte störa medresenärer. Företagspolicy.
Det blir tyst på bussen. Ingen har iPad eller dator. Joyan visar den gamla mobilen som hon fått av sin son som bytt till ny. Betalkort så att hon kan ringa de viktigaste samtalen.
– Jag är änka förstår du, viskar hon. Min man var polis. Jag hittade honom död nedanför trappan hemma för femton år sedan. Hjärtat. Han arbetade alltid för att tjäna det extra som vi behövde. Fyra barn kostar. Jag arbetade på skola. Inte mycket betalt men vi fick det att gå runt. Tack och lov var barnen utflugna och kunde försörja sig själva när han dog.
Joyan stryker bort några tårar och visar ett tummat foto:
– Här är vi. Gifte oss när jag fyllt femton. Mamma skrev intyg till myndigheterna. Kan du tänka dig. En bättre karl är omöjlig att få. Det är i North Carolina jag har mina rötter. Vänner. Polisfamiljer som minns mig och min man.
Hon skakar på huvudet:
– Polisen får så mycket kritik nuförtiden. Det är inte rätt. Folk förstår inte hur utsatt jobbet är. Farligt,krävande. Det finns så mycket busar ,vapen och elände där ute. Folk som behöver polisens hjälp.
Rex på stranden i Georgia har redan röstat. Det blev Donald Trump. Men Joyan. Hur tänker hon?
– Finns det någon som på allvar bryr sig om oss gamla som alltid arbetat hårt, frågar hon. Jag tror inte det .
Solen är på väg upp när vi kör genom Georgia och bussen vaknar till när vi närmar oss Jacksonville i norra Florida.
– Alla av här, meddelar chauffören. Samma buss kör vidare om en och en halv timma. Ny förare. Företagspolicy.
– Lägg något på sätet för att markera platsen, säger Joyan. Men inte väskan. Du har ingen aning om vart saker tar vägen.
Den nya chauffören tittar misstroget på biljetten vid påstigningen. Förlagspolicyn säger att varje delsträcka skall vara utskriven. Det står bara till Orlando och inte från Jacksonville.
– Jag gör väl ett undantag, suckar han. Mot företagspolicyn.
Det börjar bli hett, solen skiner från den klarblå himlen. Efter en halvtimme klappar luftkonditioneringen i bussen ihop. De är över tre timmar kvar. Chauffören meddelar att han öppnat fönstret vid förarplatsen men han är instängd bakom en glasavspärrning så att passagerarna inte kan närma sig honom och luften når inte ens de första sätena.
– Vi svimmar här bak , ropar någon.
– Det tror jag inte. Jag tror att det viktigaste är att vi håller tiden. Företagspolicy.
Joyan säger att det ofta händer att luftkonditioneringen havererar. Hon har inga tänder i överkäken men skall sätta in protesen innan hon kommer fram till sonen i Fort Meyers .
Framme i Orlando stapplar passagerna av.
– Ingen djävel bryr sig om sådana som oss, säger en man i linne och tatueringar på armar, nacke och överkropp. Om jag skall rösta? Är du fan inte klok? På vem skulle det vara?
Vi väntar på en ny buss till Tampa på Floridas västkust och alla står i kö för att inga nya passagerare skall kunna tränga sig före.
En kvinna från Sydafrika har varit på besök hos vänner i Orlando och skall vidare till vänner i Tampa. Hon är 83 år och kallar sig fjärilen eftersom hon älskar att fladdra omkring på resa. Hon har skrivit en bok om hur man sköter sina pärlor och plockar fram några reklambroschyrer om hur man beställer boken på Amazon.
– Kom här, säger Joyan resolut. Och lägg ned de där broschyrerna. Pärlhalsbandet innanför klänningen.Det här är inte rätt ställe att visa upp vad man har. Gift med en polis. Var lite street smart om jag får be.
Kvinnan från Sydafrika gör som hon blir tillsagd och Joyan förklarar för chauffören:
– Vi är gamla. Måste gå ombord först.
– Inte jag, säger sydafrikanskan . Känner mig som en ung flicka.
– Tyst, ryter Joyan.
Luftkonditioneringen är på högsta läge och chauffören försäkrar att det är företagspolicy. Bra för att hålla myggorna borta. På ett plakat på busstationen finns en skylt med information om att det går att hämta ut gratis myggnät och spray från och med den 3 november för att skydda sig mot zica-viruset. Zica är ett av de mest underrapporterande hälsofarorna i Florida, hävdar mannen som uppmärksammar skylten. Kongressen i Washington har inte kunnat komma överens om de stora anslag som behövs till forskning och bekämpning eftersom republikanerna till lagförslaget lyckats tillfoga att kvinnosjukvården Planned Parenthood - där aborter ingår - inte skall få federala anslag.
– Sinnesjukt, säger mannen. Det är så republikanerna jobbar. Trots att vi kanske om ett år helt tappat kontrollen över zica.
– Herre Gud! Vi behöver forskning och bekämpning!
På bussen börjar passagerarna att tröttna på företagspolicyn om lågt röstläge.
– On the road again, sjunger en kvinna som har med sig en kruka med plantor som just kommit upp ur jorden.
– Tyst, uppmanar chauffören.
– Sorry, säger kvinnan spakt. Men jag har rest i trettioåtta timmar.
– Företagspolicy, påminner chauffören.
Hon talar så tyst hon förmår med mannen som hon träffat på bussen. Hon är änka. Men hade tänkt att skilja sig långt innan han dog. Han efterlämnade ingenting. Inte ett skit. Jo förresten, lite skulder. Finns inte en politiker född som bryr sig om vanligt folk. Varför rösta?
Det börjar skymma när vi åker från Tampa mot St Petersburg och vidare till Sarasota. Amy med rosa hår väntar med sin hund Buddy för att åka med och säger direkt till chauffören som tvekar om hunden:
– Du gör som jag säger. Du släpper på oss. Jag är epileptiker och enligt diskrimineringslagen skall både jag och hunden med. Greyhound får lägga ned efter min stämning.
Chauffören ger med sig.
– Såja , säger Amy. Man får ta för sig. Annars blir man sittandes.
Det är kväll och sista bussen har redan lämnat Sarasota söderut mot West Palm Beach på Floridas västkust.
Nästa morgon kommer jag till busstationen för att åka vidare. Gary har dragit upp den klarblå jalusin till ett litet uppmurat utrymme intill den låsta stationen för lokalbussarna. Vi är sju som skall med och Gary slår ut med armarna när han säger att han inte har en aning om var bussen är tjugo minuter efter avgångstid. Själv skall han vidare till en annan station.
Hex har ett lättare fysiskt handikapp och sitter i rullstol och är på väg med sin partner J C på en resa till Paris och London. De har köpt bussbiljett till flygplatsen i Fort Lauderdale. Hon ringer ett nummer hos Greyhound där någon säger att bussen kanske kommer om två timmar. Men snarare om fyra. Det finns i alla fall ingen buss tillgänglig ännu. Och ingen chaufför heller. Hex delar upp oss väntade så att några vaktar väskor medan andra går och handlar. Själv går jag över några vägar och hamnar på en Amishbutik.
Sheriffen rullar ned rutan på sin polisbil och frågar:
– Vad gör du gående här?
– Skall handla. Greyhound är försenad.
– Varför åker du Greyhound? Kör bil som vanligt folk!
Hex är rasande när bussen äntligen kommer, fyra timmar och sju minuter efter utsatt avgångstid. Chauffören svarar inte när hon frågar om förseningen. Bussen är ostädad och stinker, sätena trasiga och luftkonditioneringen delvis ur funktion.
– Företagspolicy eller? frågar Hex ironiskt.
Ingen orkar klaga och det är fem timmar tills vi skall vara framme i West Palm Beach . På vägen plockar vi upp nya passagerare som inte heller får svar om varför vi är sena.
– Företagspolicy, föreslår Hex.
På parkeringsplatsen utanför en Walmart står höggravida Summer med sin man och dottern Kay och en kundvagn med bagaget.
– Far år helvete, säger mannen. Fyra timmar sent! Inte ett ord om varför.
Han har med sig en sprayflaska och sprutar.
– Jag struntar om ni är allergiska, säger han. Ni borde vara vara allergiska mot den här stinkande bussen och det här skitbolaget istället.
Det är skymning när vi rullar in vid tågstationen i West Palm Beach. Stormen tar i och regnmolnen hänger tunga. Några kilometer bort finns Atanten där vågorna rullar in tre meter höga. En man kommer med sin surfingbräda under armen.
– Timmarna här på vågorna är värda resan hit, säger han. Jag åker aldrig vidare.
