Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

1/19

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

"Farväl Englands ros"

Hon beskrevs som folkets prinsessa. Men också som den mest olyckliga. Inlåst i ett äktenskap utan kärlek och respekt, fast i ett kungahus som hånade henne. På torsdagen är det tjugo år sedan Diana dog.

Då, 1981, var det ett av århundradets mest omtalade bröllop. Den tjugoåriga, ljuva, blyga Diana Spencer sade ja till den tretton år äldre brittiske prins Charles.

Men det romantiska sagoskimret var bara en chimär. Unga Diana begrep först dagarna före bröllopet att äktenskapet var en kuliss. Charles höll fast vid sin ungdomskärlek Camilla Parker Bowles som gift sig med en annan och fått barn. Diana hittade ett smycke i en ask och trodde för en stund att det var morgongåvan till henne. Så var det inte. Den var till Camilla. Gravyren tydde på försäkran om evig kärlek.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Hemliga, läckta bandupptagningar

Diana försökte komma ut. Men slottsportarna hade redan slagit igen om prinsessan av Wales. Bilderna skulle förmedla lyckan med de två sönerna William och Harry. Men Dianas sorgsna ögon talade ett annat språk. Och hemliga, läckta bandupptagningar gick inte att missuppfatta. Charles försäkrade Camilla sin kärlek med orden att han önskade att han var hennes tampong.

När författaren Andrew Morton 1992 publicerade boken Diana: Her True Story skar prinsessans röst som knivar genom det förljugna som hon tvingades genomlida. Hon var den glamorösa, vackra prinsessan. Flickan som förvandlats till en mode- och stilikon. Kvinnan som utanför rampljuset besökte aidssjuka på sjukhus och höll deras händer mellan sina egna på den tid då beröring utan handskar var tabu även i vården.
Hon tog sönerna med sig på sina nattliga besök, så att medierna inte skulle få veta. Sönerna skulle få hennes värderingar, utanför de strikt kungliga som i framtiden måste bli en del av deras vardag.

Charles favoriserade Camilla

Mortons bok var en ögonöppnare, inte bara i Storbritannien utan också i omvärlden. Hur kunde Diana behandlas så illa och föraktfullt av sin egen man och hans familj? Charles som öppet, i den inre kretsen, favoriserade Camilla, kvinnan som Diana beskrev som den tredje parten i äktenskapet och som hon kallade rottweilern. Svärfar prins Philip som hånade henne för löjlig känslosamhet. Drottning Elizabeth som vände bort blicken och låtsades att inte se, som hade plikten som ett skyddande pansar.

Helvetet bakom slottsväggarna

Alla kunde förstå Dianas helvete bakom slottsväggarna. De kunde läsa in allt hon utsattes för i sina egna liv och omsätta på den egna vardagen. En otrogen äkta man, en illasinnad svärfar, en svärmor i kraftig förnekelse och hängiven sin son, vänner och arbetskamrater som visste men inte ville lägga sig i. Kanske till och med en arbetsgivare som härskade utan hänsyn eller en bilförare som tog sig förbi och knep parkeringsplatsen som just blev ledig. Diana var prinsessa men samtidigt uppfattad som vem som helst. Hennes egen familj, mamma som flyttat till Argentina och en sjuklig far som snart avled, kunde inte skydda henne.

Boken förvärrade Dianas situation

Boken förvärrade Dianas situation i kungahuset. Beskrivningarna av henne läcktes av lojala inom hovet. Hon var neurotisk, led av ätstörningar, fick hysteriska utbrott, grät okontrollerat. Men samtidigt fick monarkin ett grundskott som de instängda kungliga inte uppfattade. Sympatin var hos Diana och hennes söner, inte hos Charles och de tronarvingar som kungligheterna inte uppfattade hade med henne att göra sedan hon fött dem.
När skilsmässan offentliggjordes 1997 var det efter år av negativa skriverier. Inte om Diana men om Charles och resten av kungafamiljen. Det hjälpte inte att hon av hovet beskrevs som en partyprinsessa som inte tog ansvar. Hon syntes lika ofta vid minfält som ute i svängen.

Hade erkänt affärer med andra män

Kanske var hon dock på väg åt ett håll som kunde ha kostat henne glorian. Hon dejtade en rik inflytelserik man från Pakistan och senare Dodi Al Fayed som beskrevs som en rik arvtagare med en far som med pengar försökte bli socialt accepterad i det snorkiga London, som värderade bakgrund mer än pengar. Hon hade erkänt några affärer med andra män under äktenskapet med Charles.

Allt fick ett tragiskt slut i en tunnel i Paris. Diana omkom 36 år gammal, i bilen hon färdades i med Dodi Al Fayed. Chauffören, som visade sig vara berusad, försökte hjälpa paret att fly undan paparazzifotografer på motorcyklar.

Charles fick rådet att åka till Paris och föra hem sin exfru, hon var ändå mor till hans barn varav William fanns närmast Charles i tronföljden. Utanför Buckingham Palace började blomberget växa. Utanför bostaden där hon bott. Och utanför den brittiska ambassaden i Washington. USA hade välkomnat den vackra och engagerade prinsessan.

Blair myntade "folkets prinsessa"

Men kungligheterna stannade kvar på slottet i Skottland. Sorg växte till ilska som övergick i vrede. Premiärminister Tony Blair fick med sina ord om folkets prinsessa de stelbenta kungligheterna att förstå att de måste komma till sorgemanifestationen utanför Buckingham Palace. Han myntade begreppet folkets prinsessa.

Diana fördes till sista vilan med miljoner på gatorna i London och vid tv-apparaterna. De små sönerna följde kistan och deras bukett hade bara ett enda ord på kortet, Mamma.
När Charles gifte om sig med Camilla Parker Bowles fick hon titeln hertiginna av Cornwall, inte prinsessa.

Sönerna William och Harry talar numera mycket om sin mamma och öppnar upp om sina känslor för henne. Men när dokumentären, som bygger på inspelade samtal som en talterapeut hade med henne, ska visas håller familjen emot. Ändå är det i de samtalen som Diana öppet berättar om hur hon tog att Camilla rakt upp och ned och berättade att hon visste. Diana förklarade att hon inte var en idiot. En seger för en kvinna som alltför länge hunsats och föraktats i kungahuset och som i den stunden, enligt egen utsago, började befrielsen av sig själv.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.