Ukips partiledare Nigel Farage utropade den 24 juni till britternas nya självständighetsdag efter att lämna-sidan förklarat sig själv som segrare. Storbritanniens självständighet från Bryssel var central i brexit-förespråkarnas kampanj, och nationalismen enade EU-kritikerna mot invandring och överstatlighet, förklarar Ann-Cathrine Jungar, docent i statsvetenskap vid Södertörns högskola, som forskar om nationalism och högerpopulism.
Argumentationen är dock inte unik för brittiska EU-motståndare – samma argument förs fram av nationalistiska rörelser över hela kontinenten.
Nationalistisk framväxt
- Frågan om nationellt självbestämmande är den allra viktigaste i hur de formulerar EU-kritiken. Sedan kan de också lägga till den populistiska idén om det politiska etablissemanget av experter och byråkrater som styr EU, att det är en odemokratisk institution, säger hon.
- Enbart tanken på att man överlåter suveränitet till en överstatlig institution bryter mot den nationalistiska idén.
Nationalistiska och högerpopulistiska strömningar har sakta men säkert vuxit sig starkare i Europa sedan Sovjetunionens sammanbrott i början av 1990-talet. Rörelserna hämtar till stora delar näring från att vänster- och högerpartierna har närmat sig varandra ideologiskt, där nationalismen har blivit en viktigare politisk skiljelinje än förut. Samtidigt har globaliseringen krympt avstånden mellan världens länder, vilket i sin tur inneburit en större invandring och fler arbetstillfällen som flyttat till låglöneländer, förklarar hon.
"Inte tagit hänsyn"
De nationalistiska strömningarna har hjälpts på traven av att EU har fått större inflytande i nationella frågor, till exempel finanspolitiken, enligt Ann-Cathrine Jungar.
- Man har gått i otakt med väljarna. Vid den förra fördragsändringen sade man att man skulle lägga allting på bordet igen och fundera över om man inte skulle återföra några av EU:s befogenheter till medlemsstaterna, men det hände inte.
- Det har varit en konstant process där ländernas beslutsbefogenheter har flutit upp mot EU, där man inte har tagit hänsyn till att det finns opinioner som vill ha en tydligare skiljelinje mellan vad som ska vara EU:s och de olika medlemsländernas åtaganden.
