Personalen övergav Holiday Inn i Port Arthur redan tidigt på fredagseftermiddagen när det stod klart att polis och räddningstjänst drog sig tillbaka till Lumberton flera mil inåt land.
Föreståndaren Phyllis Motis har lämnat en handtextad skylt på receptionsdisken: "Stanna på egen risk. Hotellpersonalen har evakuerat. Lycka till!" Tv-bolagen som bott på hotellet får inte behålla sina rum men Phyllis lämnar en back vatten för dem som lämnats kvar i området och kan tänkas söka skydd av hotellets betongväggar.
När mörkret faller är fyra personer samlade i lobbyn. Då har också vindstyrkan ökat till stormstyrka med regnstänk som aldrig tycks falla till marken. Runtom lyser himlen upp då och då av blåa ljusklot när transformatorer exploderar eller kraftledningar faller på varandra. Men inomhus fungerar elen fortfarande till allas förvåning och det är torrt.
De som är kvar är de unga kvinnorna Fay Jones och hennes granne Liz som blev uppplockade längs vägen och släppta utanför hotellet, Justin Baker som fyller 54 på tisdag och affärsinnehavaren Jihad Mohammed, 31 år, som kom till USA från Jerusalem för 22 år sedan.
Fay och Liz är fullständigt utmattade. Två gånger har de svikits av personer som lovat ta dem med sig bort från Port Arthur. Först en granne som bara försvann och sedan en hotellanställd som inte ansåg sig ha plats. Liz var rädd och förtvivlad när hon kom till hotellet. Någon har berättat att sjumetersvågor ska ödelägga staden. Att husets tredje och fjärde våningar är ovanför högsta möjliga vattennivå lugnar henne och nu har hon somnat i en av lobbyns fåtöljer.
Vid sjutiden kör en gammal Cadillac upp framför entrén. Det är Alphonse Thomas, 76 år, som tycker att det är dags att söka sällskap.
- Min fru och barn är i norra Louisiana men jag ville bevaka huset så länge jag kunde, skrockar han och ler åt sällskapet i lobbyn. Att det inte finns rum att hyra, mat eller dricksvatten är inget problem så länge det finns sällskap.
Grenar och skyltar flyger förbi på Jimmy Johnson Boulevard och de tre flaggorna på låga stänger utanför entrén smattrar alltmer högljutt. Ännu en person anländer, Chris Sanders med sin hund "the dog". Chris blir sittande i en soffa i timmar med hunden i ett oavbrutet kramande grepp. Han tittar inte upp förrän nästa person anländer strax efter klockan åtta. En gammal pickupbil kör fram så nära entrédörrarna att de öppnas automatiskt. En genomblöt kvinna kliver stelbent ur, går in i hotellet och frågar efter personal för att få packningen ur bilen.
När vi förklarar att det varken finns personal eller rum blir kvinnan rasande. Justin ber henne ta det lugnt, "chill", och det gör hon till allas förvåning. Carolyn Maisel är 63 år och har undervisat i konst på ett par universitet i New Orleans innan hon valde att flytta till sina svärföräldrars farm utanför Port Arthur.
När hon övertalats att inte tömma pickupen, som innehåller all mat hon äger, vilket är en hel del, sätter hon sig och tar en cigarett. Inom en minut är diskussionen igång och alla är överens om att Texaspolitikerna och Bush inte brytt sig om att förbereda sig för en massevakuering av Gulfkusten i Texas.
- De, kanske vi väljare också, har varit för kortsiktiga, funderar Carolyn.
Nu viner och tjuter det både från hotellets innergård och från väggar och fönster mot utsidorna. Otroligt nog fungerar fortfarande elen trots att det blåser över 50 meter per sekund och kraftledningar rasar runtomkring.
Alla i lobbyn försöker sova men det är svårt eftersom ljudet av stormen är så varierande och då och då dundrar det till dovt som av något tungt som faller. Chris med hunden vaggar oavbrutet och Fay och Liz reser sig regelbundet och ser sig omkring.
Klockan 22.48, blir vi av med strömmen. Becksvart och ljuden tycks omedelbart öka. Smatter, vinande och plåtrassel blandas med dova jetplansljud långt bort. Förmodligen tromber som ofta bildas runt en orkan. Alla har väntat på ögonblicket, accepterar mörkret, och försöker sova igen.
Vid tvåtiden skakar väggarna och vatten rinner i strömmar längs golven. Ingen kan sova utan lyfter i stället väskor och täcken till bänkar och fåtöljer. Ett öronbedövande brak och plötsligt är luften full av vatten och flygande saker. Lobbyn förvandlas på några sekunder till en vindtunnel med glassplitter, palmblad och allt möjligt skräp som sugs ut ur entrédörrarna. Fay och Liz skriker men lugnar sig när några ficklampor tänds. Justin leder sällskapet uppför brandtrapporna till korridoren på tredje våningen. Trots att glasfönstren bågnar och vinandet är lika högt här känns det ändå säkrare, tycker Caroline, som börjar läsa en bok för att lugna nerverna.
Rita passerar rakt över Port Arthur. Vattnet stiger en dryg decimeter över golvet i hotellets bottenvåning men den gamla bebyggelsen ett par kilometer söderut ligger lägre och översvämmas helt. Under natten fattar ett hus mittemot hotellet eld och lyser upp himlen tillsammans med den ständiga lågan från raffinaderiet i sydväst. När orkanens öga passerar under en timme blåser bara kuling men sen kommer vinden lika hårt igen, men från motsatt håll.
I gryningen syns förödelsen runtomkring hotellet. Tak har slitits av hus, kraftledningar och träd blockerar vägarna som är fyllda av vind- och vattendrivet skräp.
Enstaka jeepar kryssar fram på vägarna. Det är journalister som är först på plats. Polisen och räddningstjänsten anländer först vid halvtiotiden från Lumberton med Port Arthurs borgmästare Oscar Ortiz i spetsen.
- Vi ska säkra staden och försöka få igång sjukhusets akut, berättar han och avbryts av polischefen Mark Blanton.
- Nya prioriteringar, sir! Det bubblar från läckande gasledningar över hela stan. De måste åtgärdas först.
