På ytan har lite ändrats i Egypten så här fem år efter landets stora missnöjesexplosion som började den 25 januari 2011 och kostade diktatorn Hosni Mubarak presidentposten. Kaoset är detsamma, biltutorna, böneutropen och småkillarnas framfusighet. Men Tahrir-torgets hopplock av tält, banderoller och revolutionärer är ett minne blott. Platsen har åter relegerats till trafikrondell och de som vågat opponera sig sitter bakom lås och bom.
I efterhand liknar många egyptier Mubaraks avgång med att hugga huvudet av ett monster vars kropp fortsätter att leva. Den gamla statsapparaten är i stora delar intakt och en ny militär, Abdel Fattah el-Sisi, håller idag i taktpinnen. En av de många som ser dystert på utvecklingen är Robert Springborg, en av världens ledande experter på den egyptiska armén.
– Samtliga politiska institutioner har försvagats avsevärt och aldrig förr har Egypten varit så beroende av stöd från andra länder. De lever på lånad tid, säger Robert Springborg.
Han forskar bland annat vid italienska institutet för internationella affärer och anser att varenda indikator i Egypten pekar nedåt sedan 2011; den utländska valutareserven, betalningsbalansen, handeln, turismen, olja och gasexporten och produktionen av industrivaror. – Inget är uppåt förutom BNP och det bara på grund av statliga investeringar, säger han.
Landet har visserligen precis installerat ett nytt parlament, men kandidaterna ansågs så till den grad handplockade för sin vilja att trippa i presidentens ledband att valet – med sitt rekordlåga 28-procentiga deltagande - inte ens behövde riggas. Under riksdagens första omröstning ratificerade de nyvalda över 40 av de ofta kontroversiella lagar som president Sisi utfärdade under sin solo-tid vid makten.
Fängelserna är överfulla med politiska fångar. Bara under året efter att militären störtade Brödraskapets president Mohamed Morsi arresterades över 41 000 personer, enligt människorättsaktivisten Nadine Wahab.
Till en början låg fokus på Brödraskapet medlemmar, men snart blev även den sekulära aktivistvänstern måltavla. Bland de inlåsta är Alaa abd el-Fattah, en av landets främsta bloggare. I februari i fjol mildrades hans dom från 15 till fem års fängelse för att 2013 ha brutit mot landets nya protestlag. Den förbjuder i princip sammankomster på mer än tio personer på allmän plats utan statligt medgivande. Kruxet är att tillstånden är svåra att få.
– Jag känner folk som sökt tillstånd och arresterats på grund av sin ansökan, säger hans fru Manal Hassan, 33.
Abd el-Fattah blev en frontfigur under revolutionen och kommer från en familj av människorättsaktivister och intellektuella. Hans fyraårige son Khaled har redan hunnit besöka pappa i fyra olika fängelser då Alaa varit fängslad under hälften av sonens liv.
Frun Manal försöker att leva på trots att hon bara får träffa sin man en timme var femtonde dag. Hon driver uppstartshuben Motoon i den livliga stadsdelen Dokki och ordnar workshops och filmkvällar för landets unga dataintresserade.
Lokalen på tredje våningen i ett bostadshus är dekorerad i glada färger med sittpåsar och en enorm svart tavla. Grattis på födelsedagen Alaa står det med stora bokstäver just idag. Men det är inte lätt att vara entreprenör i dagens Egypten.
– Varje gång vi har ett event, även om det bara är en filmvisning, så tar folk en risk när de kommer, säger Manal. Hon pekar på exemplet Townhouse Gallery, stans mest omtyckta konstlokal, som ihop med intilliggande teatern Rawabet tvingades stänga efter en räd i december. Bokförlaget Meritt fick samma behandling.
– Även om det inte är politiskt så gillar inte staten tanken på att ungdomar samlas – vare sig det handlar om musik, konst, teater eller fotboll. Den här regimen har beslutat sig för att unga är dess fiende. Men hur kan du bygga ett land utan dess ungdom? undrar Manal
Och fortsätter:
– De arresterade Alaa och Maher (Ahmed Maher är medgrundare till revolutionära 6 April-rörelsen) och andra för att de hjälpte folk att organisera sig och artikulera sina tankar. Regimen är rädd för förändring och för nya idéer.
Vad dataentreprenören Ahmed Elsayed, 28, har märkt är att regimen utnyttjar situationen i Irak och Syrien som ett avskräckande exempel.
– Nu tycker folk att det är okej om de skjuter på oppositionella för att de är rädda för att få ett liknande kaos här. Regimen har skapat ett monster av rädsla i vår själ som hindrar oss från att försvara frihet och mänskliga rättigheter, säger han.
Trots dagens deppiga situation ångrar inte Heba Morayef, 35, revolutionen. Men en sak grämer hon sig över.
– Vi skulle inte ha tagit för givet att vi hade tiden på vår sida. Vår chans att påverka lagar och sociala reformer hade ett bäst före-datum.
Morayef, som idag är en av ledarna av organisationen Egyptian Initiative for Personal Rights, var bland de inbjudna till förhandlingsbordet på de olika departementen efter upproret. Snart lierade sig dock Muslimska Brödraskapet med militären och efter de första valen var de sekulära ungdomarna ute ur leken.
Robert Springborg förklarar att det inte är lätt för ett civilsamhälle att lyckas återta styret över ett land. Han menar att grundförutsättningarna är tre; att landet har utvecklade civila och politiska krafter, har en tillväxt baserad på industrialisering samt extern support av omvärlden. Egypten saknade samtliga.
Vetenskapsredaktören Mohamed Yahia, 33, som deltog i revolutionen från dag ett engagerade sig efteråt i en gräsrotsgrupp för att utbilda fattiga i demokrati.
– Folk hade ingen aning, de trodde att politikernas roll var att se till att avloppssystemet funkade snarare än att representera deras röster i parlamentet, minns han.
Utbildningsväsendet är kraftigt eftersatt i detta land där 40 procent lever på under två dollar om dagen. Fattigdomen parad med en snabb befolkningstillväxt gör att Egyptens BNP skulle behöva öka från dagens 4,5 procent till runt sex-sju procent för att hålla jämna steg med behoven och infria revolutionens slagord Bröd, Frihet och Social rättvisa. Det berättar den nu pensionerade ekonomiprofessorn Galal Amin, som skrivit ett antal populära böcker om Egypten. Han är dock inte imponerad av regeringens ekonomiska politik.
– Man hade kunnat vänta sig mer aktiva policys för att motverka till exempel nedgången i turismen, som att subventionera hotell, uppmuntra inhemskt turism och stärka banden till länder med potentiella turister, säger ekonomiprofessorn Galal Amin.
I stället satsar regeringen på storskaliga projekt, som att bygga en ny administrativ huvudstad 45 km öster om Kairo och att utvidga Suezkanalen.
Idéerna lanserades på en internationell ekonomisk utvecklingskonferens i Sharm el Sheikh i mars 2015. Problemet med dessa jätteprojekt är att de överses av militären, vilket hur som helst är en stat inom staten och kontrollerar stora delar av ekonomin.
Frågan är hur stora affärsmöjligheter som kommer att lämnas till det privata näringslivet. Kommer staten skapa ett rättsligt ramverk för att låta folk tjäna sitt uppehälle, eller kommer den helt enkelt genomföra projekten själv? Detta kommer bli en av de viktigaste striderna framöver, spår Magdi Abdelhadi, frilansjournalist och före detta BBC-kommentator.
Terrorismen är ett annat aber. Organisationen Timep analyserar antalet attacker, vilka bara har ökat gradvis de senaste fem åren, framförallt i Sinai-öknen och längs Nildeltat.
Det finns dock de som anser att landets tillstånd idag är helt naturligt så här fem år efter revolten, givet det långa hämmandet av civilsamhället.
– Vi har inga politiker av kaliber. När Mubarak avgick så fanns det ingen Mandela att ta hans plats, säger före detta oppositionspolitikern och publicisten Hisham Kassem.
En positiv aspekt som många ändå är överens om är att allmänheten nu blivit en del av konversationen. Sociala medier är ett viktigt verktyg i att sprida information och skapa opinion.
Ett exempel var när justitieministern Mahfouz Saber fick avgå i maj 2015 efter kommentaren att en sophämtares barn inte kunde bli domare, vilket väckte en proteststorm.
Nu är den enda vägen framåt att vänta på att pendeln ska lossna igen, anser Nadine Wahab, som så här i efterhand ångrar att de inte inkluderade de gamla regimkrafterna i den politiska diskussionen efter revolutionen.
– Vi skulle ha verkat för en nationell försoning. Nu ligger saken i deras händer och de (den gamla regimen, militären och polisen) vill inte försonas med oss, säger Nadine Wahab. Att hitta samsyn känns som enda möjliga vägen framåt.
Den som hittills vunnit på revolutionen är armén, vars framtid såg oviss ut under Mubaraks senaste år vid makten, då sonen Gamal som inte var militär bereddes på att överta tronen. Nu är generalernas roll åter säkrad med Sisi vid rodret.
Trots att han sett sina förhoppningar grusas så kan vetenskapsredaktören Mohammed Yahia, som levt hela livet under Mubaraks styre, inte acceptera att revolutionen är död.
– Det var första gången i mitt liv som jag kände att det fanns hopp, säger Mohammed Yahia som är övertygad om att händelsen färgat nationen.
– Vi kommer att bli annorlunda än våra föräldrar när vi växer upp. Jag hoppas att vi kan uppfostra en generation som blir bättre än oss om vi inte kan fullfölja revolutionen. Någon som kan bära den vidare.
Läs också: Svenske forskaren: ”Det kommer att bli värre innan det blir bättre”
FAKTA: Egypten
Den egyptiska revolutionen började 25 januari 2011 och varade i 18 dagar. Miljontals människor kom ut på gatorna runt om i landet.
Den 11 februari 2011 avgick president Hosni Mubarak, som styrt landet i 30 år. Efter Mubaraks avgång styrdes landet av ett militärråd, SCAF, tills val kunde hållas.
I första parlamentsvalen I januari 2012 vann Muslimska Brödraskapet drygt hälften av platserna och salafisterna – ultraortodoxa islamister – ytterligare 25 procent.
I juni 2012 vinner Muslimska Brödraskapets kandidat Mohamed Mursi presidentposten, efter att först ha kallats för reservdäcket. Valets andra omgång står mellan honom och Ahmed Shafiq, den siste premiärministern från Mubarak-regimen, till de sekulära revolutionärernas besvikelse.
Mubarak får en livstidsdom för sin inblandning i mordet på demonstranter under revolutionen.
Missnöjet med Muslimska Brödraskapet växer under Mursis år vid makten. När han utfärdar ett konstitutionellt dekret den 22 november 2012 blir det stora demonstrationer vid presidentpalatset. Dekretet ger honom makt att stifta lagar vilka inte ska kunna dras tillbaka eller överklagas i domstol till dess att den nya konstitutionen är på plats. Kort därefter går den nya konstitutionen Igenom i en folkomröstning, men handlingen har givit Mursi smeknamnet faraon.
30 juni 2013 väller miljoner människor ut på gatorna för att kräva Mohamed Mursis avgång.
