USA är världens supermakt och utrikespolitiken påverkar jorden runt. En president, som inte söker omval, brukar under primärvalen inte uttala sig om kandidaterna som vill bli hans efterträdare och inte heller ta ställning före konventet för någon i sitt eget parti.
Barack Obama har med den traditionen i ryggen ännu inte öppet deklarerat om han stödjer Hillary Clinton eller Bernie Sanders, som strider om den demokratiska nomineringen. Det hade dock inte varit särskilt konstigt om han ställt upp för Clinton redan nu. Hon konkurrerade visserligen med honom om om partiets nominering i valet 2008 men kampanjade sedan hon förlorat intensivt för honom och han utnämnde henne till utrikesminister under sin första presidentperiod. Clinton brukar dessutom berömma Obama i olika sammanhang.
Barack Obama har den senaste tiden däremot berättat att utländska stats-och regeringschefer, som han möter, uttrycker förvåning och oro för vad som händer inom det republikanska partiet där Donald Trump leder före Ted Cruz i primärvalen. Obama säger att det inte går att träna upp sig utrikespolitiskt på presidentposten och syftar på Trump och Cruz. Kunskaperna måste finnas där från början.
Det är delvis rätt. En nyvald president skall kunna ta sig an utrikesfrågorna direkt. Men samtidigt har flertalet presidenter varit noviser på området när de flyttat in i Vita huset. Det hänger samman med att en hel del av USA:s åtaganden och planer inte är offentliga och att den nyvalde presidenten får ta del av det hemligstämplade först i perioden mellan valet och installationen.
Arvet från den tidigare presidenten kan vara svårt att göra sig av med. Det gäller inte minst Obama själv som fick överta krigen i Irak och Afghanistan och fångarna på Guantanamo-basen från George W Bush och som först när han tillträtt insåg att vallöftena var svåra att genomföra. John F Kennedy är ett annat exempel. Grisbuktsinvasionen på Kuba var så långt framskriden i planeringen av Dwight D Eisenhower att den var i det närmaste omöjlig att avbryta. Vietnamkriget var inlett med så många komplicerade inslag att eskaleringen redan låg i korten.
Vid ett seminarium nyligen i Stockholm – till minne av Olof Palme – påpekade Joseph Pilat vid Woodrow Wilson centret i Washington att USA:s utrikespolitik i grunden är stabil. Men invändningarna är att det är de amerikanska egenintressena som styr och att de varierar över tid.
När USA ändrar politik kan det också gå fort. Kuba är det senaste exemplet. Det starka USA såg till att den amerikanska blockaden påverkade hela regionen. När nu politiken ändras är amerikanska företag och intressen snabbare på banan än flertalet andra.
Det går inte att förvänta sig något annat än att USA:s utrikespolitiks ledstjärna i bästa fall är det upplysta egenintresset. USA deltar i det som gynnar den egna nationen, på gott och ont. Slagordet "USA ut ur..." ersätts allt oftare av "USA in i..." när krig som i Syrien hotar stabiliteten inte bara i närområdet.
Omvärlden vill kunna läsa och tolka signaler som känns igen från USA men med Donald Trump är det svårt. Kommer han - om han blir vald till president - att falla in i det gamla mönstret eller kommer han - som det låter av hans kampanjuttalanden - att vända allt upp och ned.
Trumps budskap spänner från att bygga en mur mot Mexiko och kasta ut migranter som kommit illegalt till USA till att stänga gränserna för muslimer och att tvinga tillbaka jobben till USA från länder som Kina. Han vill riva upp frihandelsavtal och vägrar att förhandla fram nya som TTIP mellan USA och EU. Han vill inte delta i internationella aktioner och är tveksam till FN och tycker att nationer som förorsakar konflikter får ta hand om dem själva. Sammantaget ligger isolationismen i farans riktning. Han beundrar Vladimir Putin och vill ha bättre samarbete.
Ted Cruz återfinns långt ut på högerkanten och är också besvärlig att tolka, främst av skälet att han inte har utrikespolitiken i fokus eller har utrikespolitisk erfarenhet. Han koncentrerar sig på frågor som har en vänster-högerdimension och motsätter sig normaliseringen av förhållandet till Kuba. Här har Cruz en personlig historia som spelar in, hans far kommer från Kuba. Cruz är starkt kritisk till Ryssland och Vladimir Putin.
På den demokratiska sidan är det enkelt att läsa av Hillary Clinton men mer komplicerat när det gäller Bernie Sanders.
Hillary Clinton har varit senator och utrikesminister och har en utrikespolitisk resumé som kan nagelfaras. Det sker också och hennes motståndare tar fram att hon röstade för Irakkriget (Sanders) och att den amerikanske ambassadören fanns bland de amerikaner som dödades vid ett terrordåd i Benghazi i Libyen när hon var utrikesminister och att hon haft en privat server i hemmet för mejl från UD under sin utrikesministertid (republikanerna).
Men utrikespolitiken är i huvudsak en fördel för Clinton. Hon kan frågorna och befinner sig i en säker mittfåra som inte riskerar att överraska varken USA eller omvärlden. Hon kan - som hon framhållit i tv-reklam – väckas mitt i natten och veta hur hon skall hantera en kris.
Här handlar det också om att hon har en stor krets av utrikespolitiskt kunniga kring sig och i det nätverket finns ett flertal lämpliga och sansade personer som klarar av de viktiga utrikes-och försvarsministerposterna. Till det kommer att hon är välkänd och respekterad internationellt och att hennes man Bill Clinton satt åtta år som president. Det är den presidenttiden – då ekonomin förbättrades och USA inte var i krig – som amerikaner värderar positivt. Hon uppfattas som en realpolitiker som värnar amerikanska intressen utan att riskera USA:s ledande roll i världen.
Bernie Sanders är vald som socialist till senaten men brukar rösta med demokraterna. Han har under årens lopp haft en enklare sits än Clinton och inte behövt bry sig om
Men som med alla gissningar och analyser av den framtida amerikanska utrikespolitiken saknas ett inslag. Händelseutvecklingen som kan kullkasta allt.
George W Bush är ett exempel. Han lovade att vara en inrikespolitiker. Men efter terrordåden den 11 september 2001 blev han en krigspresident som startade krigen i Afghanistan och Irak. Inget av krigen är ännu helt avslutat.
