Osloavtalet undertecknades 1993 och öppnade för direkta förhandlingar mellan företrädare för Israel och Palestina. Fem år senare, 1998, var det meningen att det fria Palestina skulle utropas. Men alla tillskyndare av fredsprocessen vädjade till Yasser Arafat att avvakta och invänta det fullständiga avtalet, som ännu inte hunnit bli klart. Det var ett misstag.
Ett utropande skulle ha satt tryck på alla inblandade parter och de internationella uppbackarna - främst USA och EU - hade tvingats att hantera Palestina på ett annat sätt.
En stat betyder mer
En stat, visserligen ofullständig, måste ändå både tas hänsyn till och själv visa hänsyn. En ännu icke utropad stat kan behandlas annorlunda och agerar följdriktigt mindre ansvarsfullt.
Israel satte citationstecken kring Arafat som president för att markera att han inte var en accepterad ledare. Arafat placerades dessutom av Israel i husarrest och var döende när han till sist fördes från den till stora delar sönderbombade palestinska myndigheten. Terroriststämplade Hamas - som numera regerar - kunde utnyttja situationen när Arafat förnedrades och därmed försvagades.
Det kan tyckas fruktlöst att diskutera historien, båda parter har en skuld att sona för att det katastrofala läget har uppstått. Men det är just historien som visar att parterna inte klarar av att lösa konflikten utan inblandning. Om omvärlden inte griper in är risken stor att varken Israel eller Palestina fungerar som stater värda namnen om tio år.
Gaza är i praktiken ett fängelse för invånarna som bor där. De kan inte förflytta sig fritt och en kidnappning, som den senaste av en israelisk soldat, vedergälls urskiljningslöst, utan rimliga proportioner till vad som utlöst attacken.
Ingen skonas
När vatten och el stryps efter ett israeliskt anfall skonas ingen. Och det finns ändå anledning att påminna att Hamas - som Israel ytterst är ute efter - endast vann en knapp seger i parlamentsvalet. Hälften av palestinierna som röstade hade önskat sig en annan regering, men straffas kollektivt för att den andra hälften röstat "fel".
G8-gruppen, som består av världens rikaste länder, skulle kunna göra ett kraftfullt uttalande. Men "kriget mot terrorismen" har fått till följd att ingen vill uppfattas som vek mot terrorism.
Israel jagar kritiker
Israel har sedan länge jagat alla som uttrycker sig på ett sätt som inte passar. Att kalla muren, som byggs mot Västbanken, för just mur leder till en störtskur av invändningar eftersom Israel bestämt att muren skall kallas "barriär".
G8 tänker inte dra på sig den kritiken och EU iakttar också försiktighet för att inte stämplas som mjukryggat när det gäller terrorism.
Med kriget mot terrorismen som inslag i Mellanösternkonflikten har det skapats en situation där en tvåstatslösning ligger mycket långt borta. Risken är att den överhuvudtaget inte finns. Israels rätt att existera blir till sist ett mantra utan det innehåll som behövs för att människor skall kunna leva där. Israel behöver säkra och erkända gränser men att bo med stängsel och murar på ena sidan och havet på den andra är långt ifrån de förhoppningar och drömmar som fanns när beslutet fattades om att staten Israel skulle grundas.
Därför måste de länder som vill se en tvåstatslösning kraftfullt börja agera. Det räcker inte med att uppmana till "försiktighet och återhållsamhet". Med den inställningen kapitulerar omvärlden och parterna kan fortsätta på den inslagna vägen med att förgöra varandra.
