Varför segrade Donald Trump? Det enkla svaret är att han är republikan och att väljare med republikanska sympatier bestämde sig för honom trots att han för många inte var deras förstaval. En republikan är alltid bättre än en demokrat. Och särskilt när demokraten är en kvinna och heter Hilllary Clinton.
Men det finns också något djupare. Att utlova förbättringar är inte detsamma som att lyssna och förstå. Demokraterna har – trots reformer som gynnar stora befolkningsgrupper – inte lyckats behålla sin ställning som folkets parti. Republikanerna – som aldrig gjort sken av att vara utsatta gruppers banérförare – har också haft bekymmer med förankringen. Men mångmiljardären Donald Trump dök upp och lyckades sälja sitt budskap att han lyssnat på kraven om förändring.
Lågutbildade vita män blev tillsammans med den kristna högern basen i Donald Trumps valvinst. Den döende industrins rostbälten gick också Trumps väg.
När jag strövar omkring i den gamla stålstaden Gary i Indiana funderar jag på om någon någonsin tackat alla dem som krökte sina ryggar här och som bokstavligen betalade med både hälsa och liv för att bygga Amerika.
Männen som skiftarbetade dygnet runt för att stålet skulle bli räls till järnvägen över USA. Som slet sönder sig för att stålplattor skulle kunna fogas samman till krigsfartyg under de första och andra världskrigen. Som sände sina pojkar till krigen och fick betala det högsta priset när sönerna aldrig kom tillbaka hem.
Som oförtrutet fortsatte att skiftarbeta under usla villkor för att se hur kapitalet växte för US Steels ägare och hur det lilla som de själva tjänade måste betalas i företagets affärer för livets nödtorft och i barerna för att lindra kroppslig och själslig snärta.
Min pappas morbröder tillhörde de där arbetarna som rätade ut glödhet stålräls i stålverket i Gary.Bondpojkar från Bohuslän som med arbetet på stålverket måste bevisa att de var goda och patriotiska amerikaner. Som sände det äldste av barnen till krigets helvete under första världskriget där han gasades av tyskarna i ett av de avgörande slagen i franska Compiègneskogen
Jag letar efter husen där mina släktingar en gång bodde i rutmönstret av gator. Där finns grund, ruttna brädhögar, äppelträd, sly. Stålverket stängdes när kapitalet slitit ut generationer av arbetare, blickarna vändes åt annat håll där det gick att göra nya vinster.
I West Virginia gav kolbrytningen jobb. Men också kollapsade lungor och skör hälsa. Generation efter generation tog sig ned i mörkret i underjorden med usla löner och villkor. Men med samma stolthet som i Gary i Indiana. De var med och byggde och utvecklade Amerika.
Vem tackade dem? Ingen. Istället kallades de white trash och hillbilly när kapitalet övergav dem och drog någon annanstans. De blev bittra lågutbildade vita män i kampanjretoriken. Deras familjer osynliggjorda liksom generationerna före dem.
Det var arbetarna som beskrevs som bakåtsträvare och oförmögna att förstå miljöaspekterna med kolet när de kämpade för att få jobba vidare. Som kallades beklagansvärda när de inte själva kunde ställa om och som patetiska och fastnaglade vid sina skjutvapen när de hoppades kunna stanna kvar i sina hemtrakter.
Donald Trump är inte lösningen. Men han lyckades ge intrycket av att lyssna och tacka för uppoffringarna. Hilllary Clinton framstod som en kandidat som inte behövde lyssna, hon hade redan identifierat problemen och höll i nycklarna.
Veterandagen, precis efter valdagen, blir en påminnelse för mig om vad det enkla tacket betyder. Överallt samma fras till män och kvinnor i uniform – thank you for serving, tack för att ni tjänat vårt land. Det är de där orden, tacket, som fått generation efter generation att gå i krig för USA.
Jag går till det blygsamma monumentet för första världskriget. Där står en kvinna och en man bakom ett fällbord med små röströda blommor att fästa på kläderna. Vallmon vajade på fälten där soldaterna sprang mot döden i många av slagen under första världskriget. Jag får frågan varför jag sökt mig till monumentet och säger att min pappas kusin var med i just det kriget. Mannen kupar sina händer runt mina när kvinnan fäster vallmon på min jacka. Tack, säger de. Men inte jag, invänder jag. Men en ung man i er familj, påpekar de.
Också om denna stora grupp tog Donald Trump ett grepp. Veteranerna och deras familjer som offrade sig och som numera sällan får tack och helst glöms bort när vården för de överlevande skärs ned. Obama försökte inkludera veteranerna men Clinton visade inte samma känsla.
Behövdes det inte mer än så för att svänga valet till egen fördel för Trump? Det var ett jämt val där några tusen röster hit eller dit i några valdistrikt kunde fälla avgörandet i vågmästarstaterna.
Sammanvägningarna av opinionsmätningarna pekade hela tiden på ett jämt val i antalet avgivna röster och med övervikt för Hilllary Clinton. Just så blev också valresultatet. Hilllary fick närmare 3 miljoner fler röster än Trump som i sin tur fick en lägre andel röster än republikanen Mitt Romney för fyra år sedan. Valsystemet gynnade Trump. Och det var när oförmågan att skilja på opinionsmätningar och prognoser som statistikerna hamnade i vanrykte. Prognoser är lite mer avancerade vadslagningar.
Men också i Brexitomröstningen i Storbritannien var det opinionsmätningarna som fick klä skott, trots reservationer om att de som ville lämna antagligen var underrepresenterade och att mätningarna skulle analyseras med det i åtanke.
För det är enklast att skylla på opinionsmätarna för att valutgången blev en annan än förhoppningen hos alla som önskade att britterna skulle välja att stanna kvar i den europeiska unionen. De hade ju alla argumenten på sin sida, visste hur bra EU skulle kunna fungera i framtiden och hur illa det skulle gå med ett utträde. Motståndarna och de tveksamma var ofta redan identifierade som okunniga, outbildade, rasister, bakåtsträvare och anti-Europa. Det var viktigt att ta debatten mot dem och att vinna den. Men vem lyssnade på allvar på invändningarna?
Strax före jul står jag utanför säkerhetsrådet i FN i New York och väntar på att resolutionen skall antas om att evakueringen i Aleppo skall fortsätta.
USA:s FN-ambassadör kommer ut och säger att allt som just sagts av Syriens FN-ambassadör skall förses med varningstext som på cigarettpaket. Det är farligt att andas in och lyssna när han talar. Hon har just även anklagat Rysslands FN-ambassadör för att vara skamlös. Han svarar i sin tur att hon är fel person att uttala sig med tanke på USA:s alla krig.
De springer åt olika håll och det blir tomt i säkerhetsrådet. Journalister och diplomater har också skyndat vidare.
2016 går till historien som året då få lyssnade och ingen tackade för uppoffringar. Men Donald Trump och företrädarna för brittiskt utträde ur EU valde att ge det intrycket. Och lyckades på det sättet att segra.
