På lördag samlas EU:s ledare i Italien med anledning av att det är 60 år sedan Romfördraget undertecknades av Belgien, Frankrike, Tyskland, Italien, Luxemburg och Nederländerna. Det lade grunden till dagens EU med 28 medlemmar – och med flera nationer på kö för att få vara med i gemenskapen. För vissa är det en förhoppning snarare än en realistisk chans.
Turkiet ställde visumfrihet och framsteg i förhandlingarna som krav för det nu årsgamla flyktingavtalet med EU. Efter att Nederländerna hindrade turkiska ministrar att hålla valtal inför folkomröstningen i Turkiet nästa månad, har president Erdogan anklagat landet för nazism, fascism och för att ha orsakat den värsta massakern i Europa efter andra världskriget, i Srebrenica i Bosnien 1995.
Även Tysklands förbundskansler Angela Merkel är måltavla i detta ordkrig. Dessutom har Erdogan på nytt hotat att bryta avtalet med EU och låta tiotusentals flyktingar och migranter flöda fritt över gränserna igen.
Om avtalet ändå skulle hålla, har Turkiet med stor sannolikhet försatt sina möjligheter att få tillgång till den fria europeiska marknaden för varor och tjänster.
Ett turkiskt medlemskap är omöjligt under överskådlig tid – och utvecklingen är oroande.
Men av alla bekymmer som ger firandet i Rom en bitter eftersmak är brexit det största. Det brittiska folket sa med knapp majoritet förra sommaren ja till att lämna EU. Politiska beslut ska fattas i London och makten över handel, ekonomi och gränser inte ligga i Bryssel, var slutsatsen.
Resultatet kom som en chock bland EU-anhängare i Storbritannien, i Europa och i stora delar av världen. Flera försök har gjorts att stoppa eller förändra beslutet, men det har inte hjälpt. Premiärminister Theresa May (tidigare EU-förespråkare) har fått mandat att ta steget ut i det okända.
Det gör hon formellt nästa onsdag genom att åberopa kapitel 50 i EU-fördraget. Därmed börjar en två år lång skilsmässoprocess som – även om det aldrig har prövats förut – ska sluta med att Storbritannien lämnar unionen. Om de inte kommer överens om villkoren hotar May med vad hon kallar en hård brexit. Det återstår att se vad det innebär i praktiken.
EU-kommissionens chefstalesman Margaritis Schinas sa i Bryssel i går: ”Vi är redo att inleda förhandlingar. Vi väntar nu på brevet.”
EU:s stats- och regeringschefer måste sedan anta riktlinjer inför förhandlingarna, EU-kommissionen föreslå att förhandlingarna inleds och de 27 medlemsländerna ge EU:s förhandlare Michel Barnier tillstånd att sätta igång.
”Vi står på tröskeln till denna generations viktigaste förhandling för landet”, säger brittiske brexitministern David Davis i en kommuniké.
Men svårigheterna är enorma. Det är komplicerad materia som rör en ofattbar mängd sakfrågor, som måste regleras var och en mellan EU och Storbritannien. Det handlar om till exempel pengar och tullar, arbetsrätt och gränsskydd, sociala villkor. Fri rörlighet blir ett alldeles särskilt känsligt ämne. I förlängningen handlar det om tiotusentals arbetstillfällen, tvister om många miljarder pund och ytterst den framtida relationen.
Men inte bara mellan Storbritannien och EU, utan även inom det Förenade kungadömet – mellan England, Skottland, Nordirland och Wales.
I Skottland höjer försteministern Nicola Sturgeon rösten för en ny folkomröstning om självständighet och kan inte tänka sig att lämna EU. Theresa May måste ge sitt medgivande, men har uteslutit detta så länge villkoren för brexit inte är klara. Ingen vet dock hur de nationalistiska vindarna blåser nästa år och om skottarna låter nöja.
Även i Nordirland, 19 år efter fredsavtalet, är förhållandet till England och brexit mycket kontroversiellt. Sinn Fein, som kämpar för ett enat Irland, gick framåt i parlamentsvalet nyligen och är nu jämnstora med unionisterna som inte vill klippa banden till London.
Den stora rädslan gäller gränsen mellan republiken Irland (med i EU) och Nordirland, om den ska befästas med vägspärrar på samma sätt som under The Troubles, de blodiga åren med inbördeskrig. Ingen vill det, men det här blir EU:s yttre gräns efter brexit. Det vet David Davis när han nu söker ”ett nytt, positivt partnerskap mellan Förenade kungadömet och våra vänner och allierade i Europeiska unionen”.glund
