AFD – populister, rasister eller både och?

Det började med en skandal. AFD-ledningen hade knappt hunnit borsta av sig konfettin från nattens firande när partiledaren Frauke Petry på måndagsmorgonen under dramatiska former meddelade att hon inte tänker sitta i partiets parlamentsgrupp, och stormade ut från ledningens gemensamma presskonferens i Berlin.

- Ett anarkistiskt parti, så som det har framstått de senaste veckorna, kan vara framgångsrikt i opposition, men inte utgöra ett trovärdigt regeringsalternativ, sade hon innan hon reste sig och gick.

AFD blir nu tredje största parti, vilket är en chock för många tyskar. Inte sedan förbundsrepublikens barndom har parlamentet haft ett parti till höger om den kristdemokratiska unionen. Under valnatten demonstrerade hundratals människor utanför AFD-valvakan vid Alexanderplatz i Berlin, och ansedda tidningen Die Zeit publicerade en kommentar som talade om "slutet för förbundsrepubliken".

Populister och högerradikala

I sitt valprogram betonar partiet vikten av att försvara demokratin. Man vill se folkomröstningar efter schweizisk förebild och beskära EU:s inflytande. Det utlovas mer frikostiga pensioner till dem som arbetat, och hårdare bekämpning av "utlänningsbrottslighet", samtidigt som man slår fast att islam "inte hör hemma i Tyskland".

Så hur ska man beskriva AFD? Som ett högerpopulistiskt parti med högerradikala inslag, enligt Maria Fiedler på Berlintidningen Der Tagesspiegel.

- Till en början handlade det mesta om kritik mot euroräddningspolitiken, och partiet var inte så höger som det är i dag. Man har fortfarande mer moderata medlemmar, men också sådana som är högerradikala och även företrädare som övervakas av författningsskyddet, på grund av sympatier med den identitära rörelsen, säger Fiedler, som bevakat AFD under valrörelsen.

Underrättelsetjänsten bevakar

Hon syftar bland annat på Peter Bystron, som leder partiets avdelning i Bayern. Sedan i våras står han under underrättelsetjänstens uppsikt, efter att ha kallat den högerextrema så kallade identitära rörelsen "en toppenorganisation".

Även toppkandidaten Alexander Gauland har flera gånger gjort kontroversiella utspel. Under valrörelsen sade han att en socialdemokratisk toppolitiker med rötter i Turkiet borde "dumpas" i Anatolien och att tyskarna har all rätt att vara stolta över den nazityska arméns insatser under andra världskriget. Vid ett annat tillfälle sade han att tyskarna inte skulle vilja ha fotbollsspelaren Jérome Boateng, med rötter i Ghana, som granne.

- Han har flera gånger yttrat sig rasistiskt. Säkerligen för att provocera, men också för att han tänker så, säger Fiedler.

Mer främlingsfientlig retorik

Så vad vill AFD? Förändra Tyskland, att döma av Gaulands tal kort efter att de första prognoserna kommit.

Frauke Petry, som har fallit i onåd efter att ha drivit en mer pragmatisk linje än resten av partiledningen, är nu ute ur leken. Den liberalkonservativa falang som utgjorde en betydande kraft i partiet fram till 2015 är i dag helt marginaliserad och om partiet tidigare fokuserade på EU- och eurokritik är islam och invandring i dag ett helt dominerande tema i AFD:s politik. Samtidigt har retoriken blivit allt mer främlingsfientlig – något som inte minst återspeglas i valkampanjen, med slagord som "Burka? Vi tänder på bikini" och "Nya tyskar? Det fixar vi själva".

Tonen i förbundsdagen kommer nu att bli en annan, enligt Fiedler.

- Det har vi sett i delstatsparlamenten, där debatterna blivit skarpare och råare. Ett exempel är Sachsen-Anhalt, där gruppledaren André Poggenburg använt ett nationalsocialistiskt språkbruk. Vi kan nog räkna med att få höra en del nationalistiska tal i förbundsdagen framöver.