Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Världen behöver inte äventyrarna längre

Eric Hilmersson fascineras av alla dessa föreläsare och deras så kallade budskap.

Föreläsare fascinerar mig. Framför allt föreläsare som föreläser om hur man uppnår mål. De är helt fantastiska. De reser land och rike runt med sin laptop fylld av inspirerande bilder, snärtiga citat och ”starka” berättelser, och alla har de samma enkla budskap till oss oupplysta latmaskar: Du måste sätta upp mål. Annars kommer du aldrig att uppnå dina mål. Det är deras hela filosofi. Visst är det genialt?


De har ofta egna berättelser om hur de uppnått sina mål. Berättelser som i de flesta sammanhang skulle kallas för skryt, men som går under namnet "inspiration” när en föreläsare tar 50 000 för att framföra det. Inte konstigt att de är så många. För det är de. En googling på orden ”uppnå mål” och "föreläsare” ger mig på en sekund hur många ”self-made” entreprenörer, livscoacher och äventyrare som helst. Alla har de, i sina egna ögon, uppnått helt otroliga mål och nu brinner de av iver att få berätta om detta. 


Äventyrarna, ja. De är nästan mest fascinerande av allihop. Födda omkring 500 år försent lider de naturligtvis av det faktum att hela jordklotet vid det här laget är upptäckt, att de högsta bergen sedan länge är bestigna och farligaste forsarna numera är turistattraktioner – men det stoppar dem inte! För steg ett när det gäller att uppnå mål är ju som sagt att sätta målen, och då är det ju bara att hitta på något. Vad som helst går bra, så länge det tar en jävla massa tid och energi. Därför är dagens äventyrare osannolikt kreativa när det gäller att krysta fram så kallade utmaningar. Det cyklas på enhjuling över kontinenter och det hoppas på ett ben över världshaven i jakten på att göra något som ingen gjort förut. 


Det hela blir nästan lite sorgligt. Världen behöver dem inte längre, och de vet det. Ändå fortsätter de att paddla, springa, cykla och klättra medan de skriker efter vår uppmärksamhet. 

De uppnår ofta sina mål, det får man ge dem. De kommer fram, tar sig runt och krånglar sig upp på de mest märkliga ställen. Och när de äntligen, efter att ha försakat familj, jobb och vänner i fem år, når sin slutdestination – sin alldeles självpåhittade mening med färden – vad händer då? När de sitter där på ett berg i Nepal, med en kanot i ena handen och en cykel i den andra och får ögonkontakt med en jak – känner de en tomhet då? Blir de nedstämda och känner att ”vad var det här egentligen bra för?” Kastar de cykeln i en ravin och söker jobb som undersköterska inom Göteborgs kommun för att äntligen få känna att det de gör betyder något för någon annan? 

Nej nej. För målet var ju aldrig att på allvar uppnå något. Målet var att ha någonting att berätta på sin föreläsning. Den som handlar om att sätta upp och uppnå mål, ni vet.

Cirkeln sluts, en ny turné kan börja.

Mest läst