Hon skrev först på Facebook, Johanna Bylund, som arbetar på en medicinavdelning på sjukhuset Näl i Trollhättan. Det efter ännu en arbetsvecka med överbeläggningar.
– Det var ingen extrem vecka, "bara"två överbeläggningar, men när det är så under lång tid orkar man till slut inte med normalbeläggning. Vi har väldigt sjuka patienter hos oss, vilket påverkar vårdtyngden, säger Johanna som skrivit om dagen då hon, som alltid sett sig som en stark och stresstålig individ, tog slut.
Bara underhelgen har Johannas inläggdelats över 350 gånger.
– Detär väldigt många som upplever samma sak på sin arbetsplats, säger Johanna.
– En gammal klasskompis som delat mittinlägg skrev att vi inte väntar på en kollaps, utan att vi står mitt i den.
Johanna har själv övervägt att lämna yrket.
– Jag arbetar heltid och har två barn under fem år, och det bidrar så klart till att jag funderat på det. Jag har inte energi till min familj när jag kommer hem. Alla ska ha möjlighet att orka jobba heltid och alla ska orka vara mer än sitt yrke.
LÄS HELA JOHANNAS BREV HÄR:
"Jag jobbar som en helt vanlig sjuksköterska, på en rätt vanlig vårdavdelning i en, tyvärr, alldeles för vanlig arbetsmiljö. På vår avdelning brukar vi slänga oss lite med uttrycket att "hålla skeppet flytande" och idag var dagen då min jolle tog in vatten. Då menar jag inte sådär lite lugnt sipprande vatten från en liten springa i skrovet, det var en våg som sköljde över både mig och min farkost. Ursprungligen var jag arg, sedan gick det över i gråt. Ingen stillsam vacker gråt utan mer likt ett barn som skäms för att det gråter-gråt, lite sådär kippande och ofrivilligt hulkande gråt. Jag tog bara slut. Jag har fram till idag sett mig som en stark och stresstålig individ.
Det pratas om patientsäkerhet. Den skall upprätthållas med alla medel och vi kämpar väl och hårt med det. Idag hade jag inte velat vara min egen patient, inte för att något gick fel utan för de otaliga riskerna för att det skulle kunna ha gjort det. Problemet med ordet patientsäkerhet är sammanhanget det sätts i. Det finns självklara sammanhang som specifika läkemedelssituationer, hantering av medicinsktekniskutrustning och risker med överrapportering. Men vad händer när personal gråter på jobbet för att de inte orkar mer och varför kopplas inte detta till patientsäkerhet? Det är vi, vårdpersonalen, som ska ombesörja vården på ett patientsäkert sätt.
Jag är en vanlig sjuksköterska, på en rätt vanlig vårdavdelning och jag är trött på att be om ursäkt varje dag för det jag inte hunnit. När jag sätter mig på cykeln på väg mot jobbet är jag trött på att trösta mig med att jag snart får cykla samma väg tillbaka hem igen.
Det största problemet idag var inte att jag varken hann äta, kissa eller dricka. Inte heller att jag bröt ihop på jobbet eller att jag lämnade sjukhuset, sträckte på mig och tänkte "Imorgon blir en bättre dag. Jag får skaka av mig och gaska upp mig". Det farligaste idag och alla andra dagar är att ledningen runt omkring står och ser på utan att agera. Det ska tilläggas att jag inte var den enda som grät idag, vi var fler, och dessutom gick en ung kollega hem med bröstsmärta. När får ni nog och vem ställs ansvarig för vår säkerhet?
Jag är en helt vanlig sjuksköterska, en sjuksköterska som vill kunna älska sitt jobb. Jag vill vara glad och le på jobbet varje dag. Jag har en kandidatexamen inom omvårdnad och jag vill ha tid att utöva den. Jag vill ställa frågan ”vad kan göra din tillvaro bättre?” varje dag till varenda en av mina patienter. Idag är det omöjligt."
Johannas och alla andra, som trotsöverbeläggningar och stress som leder till dålig arbetsmiljö, varje dag går till jobbet för att hjälpa sjuka medmänniskor förtjänar den största respekt,det menar Niklas Claesson som är NU-sjukvårdenskommunikationschef
