En oanad, makalös revolution som skakar hela Mellanöstern är ett faktum. Gatorna exploderade i glädje.
Bland tutande bilar, flaggviftande familjer och soldater som poserade med barn framför sina pansarfordon vinglade Sharif Muhammed glädjedrucket.
–Mabruk! Grattis! ropade ynglingen, lika mycket till sig själv som till alla omkring sig.
–I dag är jag född på nytt.
Ett stort förband täckte hans vänstra tinning.
–Mubaraks regim gjorde detta mot mig. Men det var det värt, sade Sharif med ett stort leende.
Uttalandet från vicepresident Omar Suleiman, att president Mubarak avgår och lämnar makten till militären, var kort och sammanbitet – men oändligt förlösande för de miljontals egyptier som i veckor har demonstrerat mot regimen.
Qasr al-Nil-bron som leder till Tahrirtorget fylldes från kant till kant av lyckorusiga människor, vissa på väg mot torget och andra på väg därifrån, för att fira segern i resten av Kairo.
"Känner du? Fri luft!"
Yassir Nagim och hans kompisar drog djupa andetag av den ljumma kvällen.
–Känner du? Vi andas fri luft!
Borta på torget, protesternas epicentrum, hade armén släppt alla kontroller. Leende skakade soldaterna hand med alla som passerade. Torget var ett dansande, trummande, jublande hav av lycka. Folk grät, kramades, gjorde segertecken, tog bilder på varandra som minnen av denna, i sanning, historiska dag.
–Trettio år! Förstår du? Trettio år! var allt Sofia Dawud kunde pressa fram genom glädjegråten.
–Jag är gammal, men jag vill ha ett bättre liv. Det är på tiden.
Nazera Bellili hade sin sju månader gamla dotter Nour i famnen.
–Hon kommer att leva ett liv i frihet.
Under yran finns förstås många frågor. Vad händer härnäst? Armén är allmänt respekterad, men vilket blir generalernas nästa steg? De har lovat författningsändringar och ett fritt och rättvist val, men kan man lita på det? Egyptens armé har knappast tidigare gjort sig känd för sitt demokratiska sinnelag, och tanken på det starka folkliga stödet för Muslimska brödraskapet lär inte öka aptiten.
"Vi stannar här"
Förväntningarna är, minst sagt, stora. Ahmed Mahmud hade sovit under ett presenning på Tahrirtorget i två
veckor. Och det tänkte han fortsätta med.
–Vi stannar här tills allt är ändrat. Tills allt det gamla är borta. Tills vi har en sann demokrati. Vi är inte där än.
En plötslig salva fyrverkerier över torget spred först oro, men sedan än mer glädje. Khalid Samir, 39, stod lite vid sidan av och betraktade spektaklet. Vem som nu ska styra landet hade han ingen aning om, men var ändå inte orolig.
–Egypten går mot en bättre framtid. Vem som än kommer efter Mubarak kommer aldrig att bli som honom. Vi egyptier kommer inte att tillåta det. Vi är inte rädda längre.
Och Mubarak? Vad ska hända med honom? Ska han tillåtas dra sig tillbaka till en stilla ålderdom på egyptisk mark? Amr Ali på Tahrirtorget hade i alla fall sin åsikt klar.
–Han kan dra åt helvete. Det här är inte hans land.
