"Totti har spelat klart - min ungdom är över"

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Totti är äldre än jag, och han spelar fortfarande fotboll i Serie A. Det har varit mitt mantra de senaste åren när jag försökt övertyga min omgivning, men framför allt mig själv, om att jag fortfarande är någorlunda ung. Det har varit en gåva att ha honom där nere i Rom, att vecka efter vecka, år efter år se hur han frälst sin hemmapublik med vackra framspelningar, vackra mål, vackra italienska gester.

Jag, gammal? Nej nej. Kolla på Totti, han är äldre än mig. Se som han springer, se som han hoppar, se hur musklerna spelar där under tatueringarna. Det måste betyda att jag fortfarande är ung. Har jag kunnat hävda. Att han dessutom är så skoningslöst bildskön att alla – oavsett kön eller läggning – andas lite tyngre när hans ansikte zoomas in har knappast gjort saken sämre. Som jag har älskat att vara ett år yngre än denne man.

ANNONS

Men så kom förra söndagen. Jag vaknade upp med en fadd smak i munnen. Strupen var torr, huvudet tungt och hela lägenheten var full av flaskor, glas och chipssmulor från gårdagens fest. Gårdagens 40-årsfest.

Min 40-årsfest.

Det var ett på alla sätt brutalt uppvaknande, men som om inte livet vore nog ironiskt var det också dagen då Totti spelade sin allra sista match för Roma. Efter 25 säsonger i A-laget hade han till slut bestämt sig: Det får räcka nu.

Så medan jag hasade runt i min lägenhet och fyllde soppåse efter soppåse med plastglas och tapasrester tog Totti farväl av sina dyrkande fans. Tårarna rann i Rom. Det var en sorgens dag, en smått ofattbar dag för alla romanisti som i ett kvarts sekel kunnat lita på två saker här i livet: Vår stad är evig. Och Totti spelar på söndag.

Plötsligt var det över. Det är klart att de grät. Och när jag (med ett alls icke ungdomligt stön) sjönk ner i soffan efter att ha röjt undan det värsta därhemma så kunde jag inte längre säga att Totti spelar fotboll i Serie A. För Totti hade spelat klart och därmed var min ungdom – även den inbillade – officiellt över.

ANNONS

Självklart tog det inte lång tid förrän en välmenande vän förklarade för mig att ”40 är det nya 30”. Som om det skulle lindra min ångest. Inte nog med att man ska behöva fylla 40 – man förväntas alltså bete sig som om man vore tio år yngre också? Glöm det. Totti har lagt av, jag har fyllt år – nu får det vara färdigt med det här utdragna ungdomsfejkandet.

40 är inte det nya 30. Och inte det nya 20 heller, vilket vissa (djupt störda) människor hävdar. 40 är helt sonika 40 och då får man stöna när man sätter sig ner, man får tacka nej till fester utan särskild anledning och man får käka bridgeblandning.

Så tack för den här tiden, Totti. Det du gjort för mig är och förblir ovärderligt. Men nu knatar vi vidare i livet, du och jag.

Det ska nog gå bra.

ANNONS