Säg runor och de flesta av oss tänker på en tid för länge, länge sedan. På en tid då vi svenskar och andra skandinaver spred skräck i Europa och då mäktiga, rödmålade stenar restes mot skyn för att vi skulle minnas de kämpar som dött i främmande land.
I skolan fick vi lära oss att runor var vikingarnas språk. Och att bokstäverna var så spretiga eftersom de ristades in i stenar eller på träbitar som användes för att kommunicera med varandra.
Vi fick också lära oss att språket dog ut i takt med att vi blev kristna och "bildade" och att de mytomspunna bokstäverna helt försvann någon gång under medeltiden.
Men faktum är att bruket av runor levde kvar, gömt i de djupa skogarna i en liten isolerad del av Sverige – ända in på 1900-talet.
Stort ordförråd
"Katn tytser int um dar ed rajner og snair."
Orden tillhör 85-åriga Gerda Werf. Språket hon talar är älvdalska, som har sitt ursprung i Älvdalen i norra Dalarna, på gränsen mot Norge.
–Det är mitt modersmål. Jag pratar det jämt, till och med med katten. Han förstår inget annat, säger hon.
Om vi ska tro Gerda så fick katten, som för övrigt heter Nisse, just veta att han inte tycker om att vara ute när det regnar och snöar.
Älvdalska räknas som ett eget språk, inte en dialekt. Åtminstone av språkvetarna. För Sveriges riksdag har länge och envist vägrat erkänna dess särställning.
–Älvdalska skiljer sig på alla plan från svenskan. Inte bara ljud- och böjningsmässigt. Ordföljden och ordförrådet, som är mycket större i älvdalskan, är också annorlunda, säger Henrik Rosenkvist, lingvist vid Göteborgs universitet, som har studerat språket i flera år.
Bevarat sin egenart
Älvdalska har tydliga släktband med fornnordiska, det vill säga samma språk som vikingarna pratade.
Och det var alltså här, i Älvdalen, som även vikingarnas skriftspråk – runorna – levde kvar som allra längst.
Runorna, som kallas för dalrunor, har främst hittats inristade på olika fäbodvallar runtom i Älvdalen, inte sällan tillsammans med årtal från runt förra sekelskiftet.
–Men älvdalska är inget vikingaspråk. I dag är älvdalskan en blandning av gammalt och nytt, precis om svenskan, även om det är väldigt ålderdomligt på många sätt, säger Henrik Rosenkvist.
Den främsta anledningen till att runorna levde kvar just här, säger han, är att människorna i Älvdalen är väldigt konservativa.
–Fast på ett bra sätt. Man har bevarat sin egenart.
Två vykort
Det finns även andra, mer handfasta bevis på att runorna överlevde betydligt längre än vad man hittills trott.
I sin ägo har Gerda Werf, som bor i byn Loka, två vykort som helt eller delvis är skrivna med runskrift. Vykorten, som skrevs av hennes far till hennes blivande mor, är daterade 1906 respektive 1909.
–Tänk att det finns levande personer i dag vars föräldrar skrev med runor till varandra, säger Henrik Rosenkvist.
Gerda Werf är en av cirka 3000 personer som pratar älvdalska, men en av få som har språket som sitt modersmål.
–Jag kunde inte ett ord svenska när jag började skolan, trots att den bara låg några hundra meter från vårt hem, säger hon.
Olydigt språk
Precis som många andra mindre språk är även älvdalskan utsatt för diskriminering.
Exempelvis har Europarådet gång på gång uppmanat Sverige att erkänna älvdalska som ett minoritetsspråk, utan att lyckas.
Det kanske inte är så konstigt, i ett land där man i århundraden – bokstavligen – försökt banka ur människorna det språk de fick med sig med modersmjölken.
Gerda Werf minns sin egen skoltid med fasa.
–Vi hade en mycket elak lärare som slog oss om vi inte kunde bokstavera ordentligt på svenska. Och om vi pratade älvdalska blev det pang bom direkt. Det var jättehemskt. Han slog oss ur språket.
Hon blir tyst en stund, innan hon säger:
–Gardum int sos uldum, äto dalskedum ändo...
(Men vi gjorde inte som vi skulle, vi pratade älvdalska ändå...)
–Vi gjorde inte som vi skulle, vi pratade älvdalska ändå.
Fakta:
Enligt språkvetarna råder det inga tvivel om att älvdalska är ett eget språk. Ljud- och böjningsmässigt skiljer det sig från svenskan "på alla plan", enligt lingvisten Henrik Rosenkvist. Ordföljden och ordförrådet är också annorlunda.
Exempelvis har älvdalska betydelseskiljande nasala vokaler. På så sätt skiljer man på widh (ved) och widh, uttalat med nasalt "i", som betyder "vi".
Dessutom kastar man ofta om bokstäverna "v" och "r" i början av ord. Vrida på älvdalska blir alltså rwida och fågeln vråk blir följaktligen rwåk.
En sådan ljudföljd i ett språk är, enligt Henrik Rosenkvist, "extremt ovanlig".
