Nå, vad förväntar sig en kriminalreporter som hamnar på ett annorlunda bevakningsuppdrag?

Egentligen ingenting. Han hoppas att ingen psykiskt sjuk individ skall attackera brudparet eller någon i deras sällskap. Inte mycket mer.

Men det blev faktiskt en udda, lite rörande upplevelse.

Fången i Kungsträdgården bland kanske 50.000, 60.000 eller 70.000 människor, får jag hålla med dalkarlen Mats som stod klämd bredvid:

- Det var inte mycket man såg. Fast ändå en djäkla häftig känsla.

Folk hade vaktat sina platser vid kravallstaketet sedan tidig förmiddag. Fler och fler människor packade sig in. En timme före kortegestart gick det inte längre att röra sig. När kyssen slutligen smackades dit, jublade massorna.

"En gång till, en gång till", vrålade mammor, pappor, barn och alla andra i en unisont.

Killen som sålde svenska flaggor för tio kronor stycket gjorde lysande affärer. Detta var dock inte bara ett party för de kungahustrogna. I Kungsan växte det snarare till en multikulturell fest. Alla var där, både de från Östermalm och de från Rinkeby.

Och ytterst få av dem uttryckte någon större besvikelse över att de i princip inte sett ett dugg. De som stod längst fram kunde förstås vinka och få ögonkontakt med Daniel och Viktoria. Vi som ställt oss ovanpå på något skymtade eskorten och kanske lite av kronprinsessans vita klänning.

Resten? Nej, de fick nöja sig med korv, glass, gratis vatten eller en liter jordgubbar.

Varenda kvadratmeter i Kungsträdgården var upptagen.

Många hade picknick med släkten och reste sig inte förrän efter vigselakten.. Och då var det förstås för sent. Efteråt, då paniken låg på lut, tvingades polisen snabbt riva avspärrningarna utefter Kungsträdgårdsgatan.

Då störtade merparten ut ur sina fållor och rusade ner mot strömmen, för att förverkliga drömmen. Att få se en skymt av brudparet, denna gång i båt.

Vissa avstod med motiveringen att "jag måste andas en stund".