"Valet en strid mellan ideologier"

För Jan Björklund handlar årets val om större saker än vem som lägger mest på vård, skola och omsorg. Som Liberalernas ledare ser det är hela vår samhällsmodell hotad. "Det här valet skiljer sig från tidigare på det sättet att det i grunden står mellan olika ideologier".

Text: ARNE LARSSON, Bild: PETTER TRENS

Jan Björklund kryssar mellan valstugorna på Stora Torget och skakar hand med alla, från vänsterpartister till Sverigedemokrater. Det har gått några år, men det finns ändå en del bekanta ansikten som varit med ända sedan han var aktiv i Folkpartiet här i Borås i början av 1980-talet.

Dagen efter är han tillbaka i Stockholm – hans hemstad sedan han lämnade Borås i mitten av 1980-talet – och står längst framme vid avspärrningarna och demonstrerar mot nazistiska NMR:s demonstration.

Temat för vår intervjuserie med partiledarna inför valet är Sverige om 20 år. Under sitt tal i Almedalen i somras blickade Jan Björklund ungefär lika långt bakåt i tiden – och pekade på hur mycket som hänt. Murar har rivits. Arga tulltjänstemän är borta. Världen har blivit mer öppen.

Frågan är om världen kommer att vara ännu mer fri och öppen om 20 år. Jan Björklund är inte säker på det. Tvärtom ser han att liberala värden är hotade – och att en nazistisk organisation inte bara demonstrerar mitt i Stockholm, utan dessutom ställer upp i valet i flera orter runtom i landet, är förstås ett nästan övertydligt tecken på vad det handlar om.

– Den här valrörelsen skiljer sig på många sätt från tidigare för det är i grunden ett val mellan olika ideologier. Ett antal valrörelser har handlat bara om vem som lägger mest pengar på vård, skola och omsorg.

Han säger att den liberala samhällsmodell som Sverige, och Västeuropa, har är "världshistoriens mest framgångsrika samhällsmodell".

– Vi har den högsta levnadsstandarden som människor upplevt. Den högsta graden av demokrati och frihet, jämställdhet mellan könen. Och det bygger på att vi hållit ihop, utvecklats tillsammans, att vi har omfattande handel. Nu hotas detta av högernationalister – i Sverige är det SD – som vill montera ned detta. Det är en allvarlig utveckling.

Vad tror du att det beror på att nationalistiska idéerna kommit tillbaka?

– Två stora saker som hänt de senaste tio åren påverkar detta. Finanskrisen. Den slog ännu hårdare i andra länder. Hela regioner blev av med jobb och branscher. Det skapade stor frustration. Det påminner om den stora finanskrisen för 80 år sedan som ledde till att diktaturerna tog över i Europa. Parallellt med detta upplever vi ett fullständigt sammanbrott i Mellanöstern, med totalt kaos och krig. Det smittar av sig på Europa med stora flyktingströmmar och ett terroristhot. Sammantaget skapar det en stor oro, som utnyttjas skickligt av populistiska krafter.

Du hyllar öppenheten, men även Sverige har ju tagit steg mot mer stängda gränser. Har inte vi också trillat i den här fällan då?

– Ett utvecklat välfärdsland måste ha en reglerad invandring. Och om vi har fri rörlighet mellan EU:s länder måste vi ha gemensamma regler för vilka som får komma in i Europa. Det är det arbete som pågår. Det är trögt, men det finns ingen annan väg.

Om du blickar 20 år framåt, vilka stor skillnader vill du se jämfört med i dag?

– Skolan helt avgörande. Svensk skola ska vara bland tio i topp i världen. De bästa eleverna i varje årskull ska vilja bli lärare. Vi måste lyckas mycket bättre med integrationen. Nyanlända måste komma in och få ett jobb och en lön att leva på. Mer flexibel arbetsmarknad är avgörande. Vi måste återupprätta rättssamhället i utsatta områden. Vi måste markera med stor stränghet mot gängen, få ungdomarna på rätt spår och bekämpa hederskulturen. Misslyckas vi kommer Sverige att klyvas. Lyckas vi, då kommer Sverige gå en positiv framtid till mötes. Och så ska Sverige fullt ut vara en del av det europeiska samarbetet.

JAN BJÖRKLUND

Ålder: 56 år.

Bor: Bromma.

Bakgrund: Militär mellan 1982 och 1994. Avslutade den militära karriären som major och chef för stadsskyttebataljonen. Aktiv i Folkpartiets ungdomsförbund sedan 1976, invald i Folkpartiets partistyrelse 1987. Skolborgarråd i Stockholm 1998-2002, borgarråd i opposition 2002-2006. Skolminister 2006-2014. Partiledare för Liberalerna sedan 2007.

Min värsta kris: "Min fru och jag var barnlösa i tio år, mellan 30 och 40 års ålder. Sedan adopterade vi och det blev jättelyckosamt. Men det var verkligen tio år som var kris på det personliga planet. Vi pendlade mellan hopp, förtvivlan och katastrof."

Hobby: "Med två barn och det här jobbet hinner man inte med så mycket, men äldsta grabben som är 17 år är rätt så sportig. Han har tvingat mig att börja spela tennis. Vi körde rätt hårt i somras."

Stoltast över att ha åstadkommit politiskt: "Den totala förändringen av inställning av skolpolitik i Sverige. När jag började för 20 år sedan och sa att skolan skulle prioritera kunskap och ordning, då blev jag helt utskälld. I dag har de flesta den inställningen. Tonläget har helt förändrats."

Hur tror du arbetsmarknaden ser ut om 20 år?

– Det styrs av två starka förändringskrafter: globaliseringen och digitaliseringen. En hel del jobb kommer att försvinna, digitaliseringen tar över arbetsuppgifter. Men det finns många arbetsuppgifter digitaliseringen inte kan ta över: jobb där människor behöver mötas. Lärare, vård och omsorg. Digitala hjälpmedel kan hjälpa till, men inte ersätta omsorg.

I ert valmanifest står det att vi behöver mer enkla jobb.

Är det framtiden?

– Man kan nog säga att vi kommer att få fler jobb som är väldigt kvalificerade. Men vi kommer också behöva ha en växande servicesektor. Alla kan inte bli akademiker. Vi måste ha en arbetsmarknad för dem också. Men enkla jobb betyder inte oviktiga jobb – de är viktiga, men de kräver ingen högre utbildning. En tredjedel av ungdomarna går inte ut gymnasiet i dag, vart ska de ta vägen?

– Till exempel fanns det i sjukvården tidigare en stor yrkesgrupp som kallades vårdbiträden. De bäddade sängar, bar matbrickor, hämtade patienter i väntrummet. Sedan bestämde man att de skulle bort. Vad händer då? Jo, en stor grupp kommer inte in på arbetsmarknaden – och så måste högkvalificerade sjuksköterskor bädda sängar. Det var ett stort misstag.

Ser du den trenden, att man återinför olika typer av assister?

– Jag menar att vi måste gå den vägen. Om vi inte gör det kommer vi att få en mycket stor grupp personer i Sverige som hamnar i långvarig arbetslöshet. Så: fler enkla jobb som avlastar andra. Så behöver vi tänka i fler branscher. Att alla ska vara jämlika och att alla ska vara högskolebehöriga – det är en vacker tanke, men det skapar utslagning.

Parallellt med detta ser du fler högkvalificerade jobb.

Är skolan rustad för att utbilda folk för den arbetsmarknaden?

– Nej. Jag menar att det är ett problem att skolpolitiken har varit för inriktad att alla ska stöpas i samma form. Vi måste inse att ungdomar är olika. En del vill läsa vidare teoretiskt, andra har behöv av mycket stor hjälp, en tredje grupp vill lära sig ett yrke och komma ut och jobba. Så har det alltid varit. Men skolan har formats om så att alla ska bli så lika som möjligt. Priset är att det är fler underkända i årskurs 9 än vad det någonsin varit – 17,5 procent.

Är det huvudskälet till att folk hamnar utanför?

– Ja, det kan jag säga. Det är två delar: i dag ska de som har stora svårigheter inkluderas. De ska gå i samma klass som alla andra och så ska ordinarie klasslärare hjälpa dem. Men klassläraren har ju 25 elever till. I Finland har de små undervisningsgrupper med speciallärare. De lyckas mycket bättre med de eleverna. Vi hade det också förr, men det avskaffades och det har varit förödande. Vi måste återskapa särskilda undervisningsgrupper.

– Å andra sidan har vi en grupp elever som är högpresterande och skulle kunna gå fortare fram, men som med någon slags socialdemokratisk jantelag hålls tillbaka i skolan. Det är så konstigt i Sverige, om man är duktig i musik eller idrott då finns det särskilda klasser. Men om du är duktig i matematik så är det tabu.