Till följd av Socialdemokraternas rävspel och till de flestas förvåning blev Ola Ullsten statsminister 1978, när den första Fälldinregeringen imploderade till följd av kärnkraftsfrågan. Ullsten blev därmed den förste liberale statsministern sedan Felix Hamrin på 1930-talet.
En ren FP-regering bildades, trots att partiet bara hade 39 mandat i riksdagen, till följd av att Socialdemokraterna till Moderaternas förtret lade ned sina röster. Ullstenregeringen höll ut i ett år.
- Det var en öppenhet åt vänster som började under hans tid, socialliberalismen. Det var förvisso Bertil Ohlin som först kläckte det, men Ola var den första som genomförde politiken, säger Hans Blix, som satt som utrikesminister i Ullstens regering.
Lättsam person
- Ola var en lättsam person med en klar socialliberal kompass. Han tillhörde samma del som Bengt Westerberg, de som gärna hade samtal med socialdemokratin och kunde tänka sig att samarbeta med dem i frågor, säger Hans Blix.
Omdömet delas av Ulf Adelsohn, som var Moderaternas partiledare under början av 80-talet.
- Han var vänsterfolkpartist i ordets egentliga bemärkelse och hans dröm var nog egentligen att regera ihop med Socialdemokraterna och möjligen också Centern, men inte gärna med oss. Men personligen har jag bara positiva minnen av honom, säger Adelsohn.
Ullstens efterträdare Bengt Westerberg framhåller en speciell sida av Ullsten.
Lyssnade på argument
- Han var sakinriktad, han kunde koppla bort egna fördomar och verkligen lyssna på sakargument, säger Bengt Westerberg.
Både Ulf Adelsohn och Bengt Westerberg framhåller Ullstens humor.
- Ola var en person som hade en väldig massa humor bakom en ganska torr fasad, säger Adelsohn.
- Det kanske inte är många som förknippar det med honom, men han hade en väldig humor. Han spred mycket glädje omkring sig och många skratt, säger Bengt Westerberg.
Liberalernas nuvarande ledare Jan Björklund var 16 år när Ullsten var statsminister.
Viktiga avtryck
- Från det att jag blev partiledare fram till de senaste åren innan han blev sjuk så hade jag regelbundna samtal med Ola. Han kom också och besökte mig, vilket jag uppskattade. Det var inte så att han skrev mig på näsan om hur jag borde göra, men han jämförde med hur det hade varit på hans tid med liknande politiska skeenden. Det var väldigt värdefullt, säger Björklund till TT.
- Han var ju med i den innersta kretsen när den första borgerliga regeringen bildades på 1970-talet, och det var ju svårare då än nu.
Ola Ullsten har gjort viktiga avtryck i svensk politik, framhåller Jan Björklund.
- Det var med honom som biståndsminister som Sverige införde 1-procentsmålet i biståndet. Den första jämställdhetslagen kom med honom och han var med och drev fram den stora marginalskattereformen. Han var också med och utformade en av den tidens största frågor, nämligen energipolitiken, säger Björklund.
Fakta: Ola Ullsten
Folkpartisten Ola Ullsten föddes i Västerbotten den 23 juni 1931.
Under sin politiska karriär hann han vara både FPU-ordförande, riksdagsman, partiledare, statsråd och statsminister.
När de borgerliga vann valet 1976 blev Ullsten biståndsminister. När Per Ahlmark på våren 1978 överraskande avgick som partiledare var Ullsten självskriven som efterträdare. I sin roll fick han redan hösten samma år hantera den svåra politiska kris som följde på oenigheten inom regeringen om en tredje reaktor på kärnkraftverket Ringhals.
Ullsten var positiv till kärnkraften och svårigheterna att få fram en kompromiss bidrog till trepartiregeringens fall i oktober 1978. Regeringskrisen som följde fick en överraskande upplösning genom att Folkpartiet ensamt fick bilda regering sedan Socialdemokraterna lagt ned sina röster.
Ullsten blev därmed den förste liberale statsministern sedan Felix Hamrin på 1930-talet.
Det visade sig dock svårt att leda landet i en tydlig minoritetsregering och efter valet 1979 bildades en ny borgerlig trepartiregering, i vilken Ullsten blev utrikesminister, tillika vice statsminister.
Efter det svåra förlustvalet 1982 restes krav inom partiet på att Ullsten skulle avgå som partiledare, vilket han gjorde 1983.
Han var därefter ambassadör i Kanada 1984–89, Bahamas 1985–89 samt Italien 1989–96 och Albanien 1992–96.
Källa: NE
