Utanför Kulturhuset i Stockholm står Mina Muzafari. För snart två år sedan kom hon till Sverige som ensamkommande flykting från Afghanistan. Sedan dess har hon flyttat runt till flera boenden och det har varit svårt för henne att skapa trygghet.
- Jag kände mig väldigt ensam i början, framför allt på grund av språket. Men det var också svårt att vara bekväm bland pojkarna.
Enligt Socialstyrelsen, som har pratat med 74 kommuner och stadsdelar i Sverige, tvingas många flickor leva på boenden där de inte kan slappna av.
- Mottagandet har på många håll anpassats främst till pojkar, särskilt HVB-hemmen. Flickors situation borde därför uppmärksammas mer, säger Elisabet Svedberg som är utredare på Socialstyrelsen.
Anpassa för flickor
Mina Muzafari berättar om situationer där flickor har tvingats duscha i gemensamma utrymmen med pojkar och knappt vågat gå till köket för att äta.
- Jag kommer från ett land där flickor och pojkar inte får vara i samma rum eller umgås med varandra, säger hon.
Andelen flickor bland de ensamkommande barnen har ökat från 16 procent 2012 till 23 procent under de fem första månaderna i år, enligt Socialstyrelsen. Trots det är de flesta boenden anpassade efter pojkars behov, eftersom de fortfarande utgör den största gruppen ensamkommande i Sverige.
- Är det en flicka och resten pojkar så blir det en viss prägel. Därför är det viktigt att tänka på flickorna också, även fast de inte är lika många, säger Elisabet Svedberg.
Enligt Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) finns det enbart sex boenden registrerade i dag som är till för enbart flickor. Mina Muzafari har själv bott på ett sådant – och hon uppmanar kommunerna att skapa fler.
- Det är en jätteskön känsla att bara bo med tjejer. Skönt att jag kan ta av mig slöjan och verkligen vara mig själv, säger hon.
Anpassa efter flickor
För Muzafari hade det varit stor skillnad om hon till en början hade bott med enbart flickor när hon kom till Sverige.
- Visst, jag blev van efter ett tag, men det var jättesvårt att slappna av till en början på grund av slöjan. Också för att pojkarna fortsatte att försöka bestämma och det blev svårt att våga säga vad jag ville, säger hon.
Enligt Elisabet Svedberg krävs det ett visst antal flickor för att kommuner ska uppmärksamma problemet och tänka ut vad man ska göra i dialog med flickorna.
- Socialtjänsterna borde utreda hur det ser ut så att man kan hitta rätt placeringsform för flickor. Och även ta fram speciella insatser så att flickorna blir delaktiga och trygga, säger hon.
"Känner mig modigare"
I snart två månader har Mina Muzafari bott hos en familj i Stockholmsförorten Kista, med en kvinna och hennes två döttrar. Och det är inte förrän nu som hon känner sig helt bekväm i Sverige.
- Jag känner mig modigare och vågar bestämma själv vad jag vill göra med mitt liv. Jag har inte heller några problem med att prata med pojkar.
TT: Vad är viktigt att tänka på när det nu kommer hit fler ensamkommande flickor?
- Jag tycker att det var bra att jag fick veta mina rättigheter, det gjorde mig tryggare. Att jag med tiden vågade göra min röst hörd. Jag tror att det är bra om personalen tänker på att tjejer inte kanske vågar det, så det inte blir så att det är pojkarna som alltid får som de vill, säger Muzafari.
Fakta: Ensamkommande flickor och barn
Andelen flickor bland de ensamkommande barnen har ökat från 16 procent 2012 till 23 procent de fem första månaderna 2017.
Andelen barn under 13 år har legat på 11 procent sedan 2013, med undantag för 2015 då andelen var 7 procent. Under de fem första månaderna 2017 var denna andel 15 procent.
Källa: Socialstyrelsen
