Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
1/8

Sömmerskor kördes slut på löpande band

Brutala arbetsvillkor fick inhemska sömmerskor att rata arbete vid Algots konfektionsfabrik i Borås. Lösningen blev arbetskraft från utlandet. På tisdag är det 50 år sedan ett flyg kom lastat med 73 sömmerskor från nuvarande Makedonien.

Solen stod ännu högt på himlen när planet från Skopje började sjunka mot sin slutdestination Torslanda flygplats. Verica Cuzic satt som klistrad mot rutan och spanade nyfiket ner mot det grönskande landskapet. Om ett år planerade hon att återvända hem, rikare på kapital och nya erfarenheter. När planet gick in för landning fick hon syn på några lintottar som lekte vid ett stenparti. 

– De lekande barnen minns jag så starkt. Jag hade hört att det fanns isbjörnar och att det var jättekallt året om. Istället var det somrigt och soligt, inte alls vad jag förväntade mig, berättar Verica Cuzic.

Men allt var inte guld och gröna skogar i det nya landet. Algots sömmerskor fick betala ett högt pris för sitt slit.

Tjänare fyra kronor och 50 öre i timmen

På bakre väggen i Makedonska föreningens lokaler hänger vanligen några porträtt av kända män. Inför tisdagens 50-årsjubileum har herrarna fått maka på sig, nu är det istället kvinnornas historia som rullas upp på väggen. Boska Todorovska, Verica Cuzic och Rebecca Pandora Friedman bläddrar i trave fotografier, tidningsklipp och gulnande anställningsavtal som ligger utspridda på ett runt bord. Handlingarna är en del av det detektivarbete som trion gjort inför en utställning om deras tid på Algots konfektionsfabrik.

– Kolla här, säger Rebecca och räcker fram ett blekgult papper.

I snirklig handstil framgår att sömmerskornas lön var fyra kronor och 50 öre per arbetad timma. Kostnader, så som för flygbiljetten till Sverige, fick sömmerskorna betala av. 

– De drog av allt möjligt på månadslönen, madrassen i våra rum, porslinet i kokvrån. Det gick knappt att leva på lönen, konstaterar Verica.

Boska visar ett fotografi där ett 15-tal leende kvinnor står uppställda likt en klass på ett skolfoto. 

– Här är vi tillsammans med Inga-Britta Andersson som var personalchef på Algots. 

Den gråhåriga, långsmala kvinnan ler stort från sin sittplats i den främre raden.

– Hon var underbar, som vår mamma, säger Boska och tillägger;

– Det är några år sedan vi träffade henne, tyvärr finns hon inte längre.

Alla Algots överordnade var dock inte lika trevliga. 

– Vår produktionsledare skrek och svor hela tiden, berättar Verica.

Sydde massvis med byxdressar

Efter andra världskriget expanderade Sveriges tillverkningsindustri i en allt snabbare takt. En av raketerna var Algot Johansson AB som så småningom växte till Sveriges största, och ett av Europas ledande konfektionsföretag. Från fabriken i Borås försågs svenska folket med moderna kläder som marknadsfördes med reklamslogans som ”rejält”, ”käckt” och ”flott”. Barnkollektionerna Stoj och Stass, Billy Boy och Kitty Kid blev omåttligt populära i folkhemmen. 

– Jag sydde massvis av byxdressar med tjafs, men också skjortor och täckjackor, minns Verica Cuzic. 

Boska Todorovska nickar medhållande medan hon dukar fram en stor fika med wienerbröd, bullar och tre olika varianter gifflar.

– De tjocka ytterplaggen var jobbigast att sy. 

Boska rättar till ett överfyllt fat och presenterar glatt;

– Makedonska gifflar!

– Det är Boska som bakat, upplyser Rebecca. Jag bakar aldrig.

Klädfirman blev en av Europas största

Konfektionsfabriken Algots startades som ett litet hemsömnadsföretag i Sjuhäradsbygden av jordbrukarsonen Algot Johansson i början av 1900-talet. Under de första åren satt sömmerskor hemma och sydde, men klädfirman expanderade i rekordfart till fabrik, och efter andra världskriget växte Algots till en av Europas största klädproducenter. 

En avgörande faktor bakom framgångarna var införandet av löpande-band-systemet 1932. Under de efterföljande 44 åren bestämde bandet tempot och sömmerskorna fick slita i enformiga arbetsställningar. Algots gjorde sig inte bara berömt för sina kläder, utan även för sina arbetsskador. Personalomsättningen var hög, i genomsnitt arbetade anställda kvar ett och ett halvt år. 

– Allt var upplagt för att vara så effektivt som möjligt, berättar Boska. 

Ett par gånger om dagen tilläts sömmerskorna lämna sin plats vid löpande bandet för ett kort toalettbesök, men om tråden tog slut eller om nålen gick av, fick de inte resa på sig.

– Istället skulle vi vinka dit en person som hade i uppgift att lösa sådant för alla sömmerskor, berättar Boska. 

Hon och Verica arbetade på Stora Algots, medan Rebecca var på Lilla Algots. Efter ett år blev Rebecca svårt sjuk.

– Jag hade en enorm hemlängtan, åt inte ordentligt och rasade i vikt. Arbetstempot och kraven som ställdes på oss var omänskliga, det var en enorm stress hela tiden. Jag var bara på Algots ett och ett halvt år, men det kostade mig min kropp. 

"Jag stämplades som en klagande brännkärring"

När Rebecca sa upp sig från fabriken var hennes ena armbåge så utsliten att hon tvingades operera. Några år senare drabbades hon av kronisk smärta.

– På den tiden var fibromyalgi inte en erkänd sjukdom. Istället stämplades jag som en klagande brännkärring, berättar hon.

Rebecca var inte ensam om att få fysiska men. En stor andel av Algots sömmerskor förtidspensionerades. 

– Jag arbetade tills jag var 65. Efter Algots jobbade jag som servitris och inom vården. På senare år har jag studerat och drivit en restaurang tillsammans med min man, berättar Rebecca. 

Tog in många utländska sömmerskor

De tuffa arbetsvillkoren ledde till att inhemska sömmerskor ratade klädfabriken. Bristen på arbetskraft löstes med hjälp av sömmerskor från utlandet, dit ryktet om ”slavbandet” inte hade nått. 

De nyanlända var till flera fördelar för företaget. De krävde inte bättre villkor och högre löner, och var dessutom mindre benägna att sätta sig upp mot överordnade. En period var 70 procent av de anställda på Algots arbetskraft från 20 olika länder.  

Under hela efterkrigstiden fram till 1967, förvandlades utvandrarlandet Sverige till en nation dit tusentals européer vallfärdade för jobb. Inom svensk tillverkningsindustri var behovet av billig arbetskraft massivt och utlänningarna välkomnandes med öppna armar. 

– Vi fick ett bra bemötande, säger Verica.

Rebecca håller inte med.

– Tiden på Algots träffade jag inga svenskar alls. Jag har aldrig känt mig ovälkommen i Sverige, men som invandrare behandlas man ofta annorlunda, säger hon.

Lärde sig finska innan svenska

Svenska språket var ett stort dilemma för de invandrade sömmerskorna, i fabriken talades det nästan bara finska. 

– Alla på min avdelning var finskor så jag lärde mig finska innan svenska, berättar Rebecca.

Först efter ett och ett halvt år började hon lära sig språket, det var i samband med att hon träffade sin svenska man Leif.

– För andra tog det ännu längre tid. De som arbetade på syfabriken umgicks mest med varandra, och där fanns ju inga svenskar, säger Rebecca.

Det gick ett rykte bland sömmerskorna på Algots att svenska tjejer var så snygga för att de nästan bara åt fisk och potatis. 

– En kompis stekte inlagd sill! Det stank i hela huset, utbrister Verica och rynkar på näsan.

Kvinnorna skrattar högt och plockar fram den ena fadäsen efter det andra ur minnesbanken från första tiden i Sverige. 

– Vi köpte apelsinsaft istället för olja, minns Boska.

– Ja, och en gång när vi skulle ha fest blev det vinbärssaft istället för vin. I Makedonien finns det alkohol i mataffären, vi hade ingen aning om att man var tvungen att gå till Systembolaget, säger Verica.

De flesta invandrarna var kvinnor

Att majoriteten av arbetskraftsinvandrarna under efterkrigstiden var kvinnor har det talats relativt tyst om i historieskrivningen. De flesta kom från Finland och Baltikum.

– När någon frågar hur jag hamnade i Sverige brukar jag berätta att jag blev headhuntad till Borås, säger Rebecca.

Rekryteringen av utländska arbetare organiserades av den särskilda arbetskraftskommissionen som initierats av storföretag inom tillverkningsindustrin. Kommissionen raggade bland annat sömmerskor från mindre konfektionsfirmor i krigshärjade och fattigare länder så som forna Jugoslavien. 

– Jag fick tjänstledigt från mitt dåvarande jobb i Makedonien. De flesta av oss planerade att återvända hem igen efter ett år, berättar Rebecca.

Så blev det inte. Ett halvt sekel senare bor hon fortfarande kvar i Borås, liksom elva andra av syfabriksflickorna som anlände från Makedonien sensommardagen 1967. 

– Under alla år har jag upplevt en rotlöshet, men idag känner jag mig mer som svensk än makedonier.

Fakta: Algots i Borås

1907 startades Algots konfektionsfabrik i Borås av 21-årige Algot Johansson.
1920 hade Algots 30 anställda och 1 500 sömmerskor som satt hemma och sydde. 
1932 infördes löpande-band-systemet som innebar tuffa arbetsvillkor för sömmerskorna.
1945 expanderade svensk industri och efterfrågan på arbetskraft var stor. Algots rekryterade bland annat arbetskraft från Sudettyskland.
Under 1950-talet omsatte Algots all sin personal under ett år.
Under 1960-talet blev konkurrensen från låglönefabriker i Asien allt mer påtaglig för den svenska textilindustrin. 
Under 1950- och 60-talen rekryterade Algots sömmerskor från i huvudsak Finland och Baltikum. 
1966 går Algots mot strömmen. Medan andra svenska konfektionsföretag bromsar, öppnar Algots nya fabriker i Portugal och Finland.
1974-76 steg kostnaderna för löner och skatter kraftigt i Sverige.
1977 försattes Algot Johansson AB i konkurs.  

Mest läst