Det är söndag morgon. Jag håller som bäst på att förbereda mig för min insats för demokratin. Denna gång handlar det om den region jag bor i, Västra Götaland. Och det handlar om hur sjukvården och kollektivtrafiken ska skötas. Och om vägar och järnvägar, om kulturinstitutioner.
Det är jätteviktiga frågor och därför är det en gåta att väljarintresset är så lågt.
Jag har under valrörelsen hört personer säga: "Jag röstade i september och det får räcka. Jag har gjort mitt."
Nej, det är inte mitt fel heller att de klantade till det i förra valet. Men att bestraffa de valansvariga genom att inte gå och rösta är inte särskilt genomtänkt.
Att lägga sin röst är ju ingen plikt. Man röstar inte för att myndigheterna, politikerna och statsvetarna ska bli glada, man röstar för sin egen skull.
Man röstar för att kunna påverka. Man röstar för att det är en demokratisk rättighet.
Människor i Libyen och på andra platser offrar sina liv för möjligheten att få demokrati med fria val.
Här är vi så vana att vi kan strunta i ett val. En sak är säker: man stärker demokratin genom att gå och rösta.
Jag har under valrörelsen hört personer säga: "Det är svårt att hitta skiljelinjerna mellan partierna."
Jo, de suddas ut alltmer, särskilt i mitten. Men det är inget speciellt för regionen. Det är kanske ännu värre i kommunvalet.
Ändå lyckades runt 80 procent hitta ett parti att rösta på i alla tre val i höstas. Uppgiften är inte svårare nu, tvärtom. Nu är det bara en valsedel att välja.
Jag har under valrörelsen hört personer säga: "Man vet ändå inte vilka partier som kommer att samregera".
Ja, Alliansen behöver ytterligare sju mandat och de rödgröna åtta till för att uppnå majoritet. Mycket tyder på att det blir förhandlingar över blockgränserna efter omvalet.
Men då är det väl bra att stödja det parti som man vill ge störst pondus i dessa förhandlingar.
Nu hinner jag inte tjöta längre. Jag ska gå iväg till vallokalen. Jag röstar. Och alltid på valdagen.
