Hanna Öhman är engagerad i nätverket Våga vägra förlossningsskador, en Facebook-grupp som vill bryta tabun kring de skador kvinnor kan drabbas av när de föder. I mitten av juli skrev hon tillsammans med två andra företrädare för gruppen en debattartikel i GP där de vänder sig mot uppfattningen att kvinnors rädsla för förlossningsskador skulle vara överdriven. Hanna vet nämligen allt för väl hur illa det kan gå.
I november 2011 föddes Selma. Fram till dess hade Hanna Öhman bara läst positiva förlossningsberättelser "med rosa moln och massa gull". Den egna förlossningen gick mest fort. Lite för fort.
– Efteråt fick jag veta att jag hade fått något som heter sfinkterruptur. Ordet sa mig ingenting, jag hade aldrig hört talas om det.
Hon skickades hem med en broschyr där det stod att hon hade spruckit i mellangården. Därför skulle hon äta fiberrik kost, dricka mycket vatten och ta paracetamol mot smärtan. De närmaste veckorna skulle hon troligen uppleva problem med att hålla gas och avföring. Men problemen skulle bli kvar i månader och år.Runt jul började det göra ont i rumpan.
– Jag kopplade inte ihop det med förlossningen och kom inte ens på tanken att ringa dit.
På vårdcentralen sa de att det säkert var hemorrojder. Men medicinerna hjälpte inte och smärtan blev allt värre.
– Jag kunde inte sitta ner och haltade när jag gick.
I februari ringde Hanna sin gamla barnmorska och samma kväll fick hon träffa en läkare på vårdcentralen hemma i Älvsbyn. Fyra timmar senare låg hon nedsövd på operationsbordet på kirurgen på sjukhuset i Luleå.
– De upptäckte tre stora varbölder i höger skinka. De kan inte säga säkert, men kirurgerna tror att sfinkterrupturen som syddes ihop efter förlossningen bara hade läkt ihop på utsidan. Sprickan inne i ändtarmen hade blivit kvar.
Från hålet i tarmen hade det i tre månader läckt avföring och slem tills det bildades en fistelgång. Kirurgen sa till Hanna att det var ett under att det inte hade lett till en blodförgiftning.
– Jag levde i en falsk trygghet att det skulle bli bra på en vecka. Men det var bara början och hade jag vetat då vad som låg framför mig hade jag nog brutit ihop totalt.
Många misslyckade försök med att laga den trasiga tarmen skulle göras de kommande åren. Hanna blev tvungen att anpassa sig till en vardag där hon aldrig visste om hon skulle hinna till toaletten.
– Det har hänt att jag har stannat på vägen till jobbet och bajsat vid vägrenen. Det är otroligt påfrestande mentalt att inte ens våga åka till affären för rädslan att det ska komma.
Vid ett tillfälle sa kirurgen att det kanske skulle bli aktuellt med en stomioperation.
– Min första reaktion var "aldrig i livet". Jag var förbannad och ledsen. Men efter ett tag insåg jag att det skulle innebära att slippa rädslan för att bajsa på sig.
I november 2015, fyra år efter förlossningen, genomgick Hanna en stomioperation. Det har förenklat vardagen, men det var knappast så Hanna föreställde sig att leva som 32-årig småbarnsmamma.
Hur ser du på att din skada uppstod?
– Förlossningen var så snabb, det användes inget perinealskydd och inget klipp. Man kan fundera på om det hade räddat mig, men jag har valt att inte gräva ner mig i det. Det har hänt och spelar ingen roll nu.
Hon säger att hon på sätt och vis har haft tur. Hon har aldrig behövt kämpa för att få hjälp. Genom sitt engagemang i Våga vägra förlossningsskador kommer hon ofta i kontakt med skadade kvinnor som har upplevt något helt annat.
– Folk blir ignorerade, förminskade och hemskickade med instruktioner att träna knip. Ibland tror jag att det handlar om okunskap från vårdens sida, andra gånger kanske det beror på nonchalans. Många lever med läckage i flera år för att de skäms för att söka hjälp.
Hanna vet att hon inte har gjort sin sista operation. Lagningsförsöken fortgår, och med stomipåsen som avlastar tarmen är chansen större att kirurgin lyckas. Så länge hålet i tarmen finns kvar, finns också risken för infektioner och blodförgiftning.
Hon är tydlig i sitt budskap:vården måste bli bättre på att upptäcka förlossningsskador i tid.
– Anala ultraljud ska bli standard efter förlossning, så är det bara. På mig kände de bara efter med fingret. Hade min skada upptäckts tidigare, så hade den kanske inte varit så svår att laga.
