I dag invigs Nanosat lab som hör till Luleå tekniska universitet. De små satelliterna som forskningscentret ska fokusera på väger maximalt 20 kilo.
- Miniatyrisering är en stor trend inom rymdindustrin. Systemen kan göra mer eller mindre samma sak som en satellit i normal storlek – det vill säga med en massa på tre–fem ton och som är flera meter stora, säger Reza Emami, professor i rymdtekniska system.
Anledningen till att vill minska storleken är att få ner kostnaden för de kostsamma uppskjutningarna i rymden. Är utrustningen tillräckligt liten kan den också "följa med" när större projekt skjuts upp.
Forskarna har redan nu erfarenhet av tekniken, efter att ha arbetat med en satellit som sedan i maj förra året är i omloppsbana runt jorden.
- Vi har mycket planer för vad vi vill göra på Nanosat lab, från uppdrag i låg omloppsbana – som fjärranalys av lager av atmosfären som förblivit okända för forskningsvärlden – till uppdrag i yttre rymden för att exempelvis utforska asteroider som är nära jorden, säger Reza Emami.
I dag arbetar omkring tio personer i gruppen för nanosatelliter, och Emami hoppas att gruppen ska fördubblas till nästa år.
Fakta: Små satelliter
Kostnaden att skicka upp stora föremål i rymden har gjort att forskare försökt att utvecklat mindre satelliter. De minsta kallas nanosatelliter, eller kubsatelliter, efter dess form.
Definitionerna av vad som är en nanosatellit varierar något. Europeiska rymdstyrelsen ESA uppger att de normalt väger mellan ett och tio kilo, och att måtten är 10x10x10 centimeter. Normalt sätts då tre kuber ihop till en satellit.
Kubsatelliter kan följa med i lasten vid en större uppskjutning, och går normalt sätt snabbare att utveckla än en större satellit. Satelliterna kan användas till en mängd uppdrag, bland annat använder Nasa satelliten Asteria som tio kilo tung mäter stjärnors ljusstyrka, som gör att forskarna kan söka efter planeter i omloppsbana runt dem, då ljusstyrkan minskar när planeterna temporärt blockerar stjärnljuset då de passerar stjärnan.
Källor: ESA, Nasa.