I riksdagens talarstol står Miljöpartiets talesperson i migrationsfrågor Maria Ferm och kräver lagändringar, så att ensamkommande barn får stanna. I samma stol betonar migrationsminister, socialdemokraten Helén Fritzon, att det är hon som för regeringens talan – och att hon inte alls håller med.
För oss här i Göteborg är situationen bekant. Här har Miljöpartiet befunnit sig i samma slags interna opposition sedan en tid tillbaka, i samma fråga. Migrationspolitiken har varit ett bekymmer för Miljöpartiet ända sedan de tillfälliga reglerna, som syftade till att minska antalet asylsökande, infördes hösten 2015.
Dåvarande vice statsminister, miljöpartisten Åsa Romsons tårar när regelskärpningarna presenterades är fortfarande ett av mandatperiodens märkligare ögonblick – och i går när riksdagen debatterade situationen för ensamkommande blev det tydligt hur frågan delar regeringen.
Men inte bara regeringen. Även inom Alliansen finns oförenliga viljor. Runt de ensamkommande finns en stark gräsrotsrörelse som reagerat på hur behandlats och under det senaste året har vi nåtts av skrämmande rapporter om att många ensamkommande mår mycket dåligt. Bland annat på grund av extremt långa väntetider och att de har kommit i kläm när praxis och regelverk ändrats.
Några har begått självmord. Ännu fler har försökt. Andra har gått in i depressioner. Rubriken för riksdagsdebatten var just situationen för de ensamkommande – och det var ganska intressant att se hur en del av debattörerna inte alls berörde situationen, utan i stället bara talade om regelverk och rättssäkerhet.
Hjärt eller hjärna – Regler eller känslor
Till viss del är det vad detta handlar om. Medan migrationsministern och Moderaternas Johan Forssell betonade hur viktigt det var att man inte låter sig förblindas av enskilda människoöden, utan respekterar regelverket och låter myndigheterna göra bedömningarna, argumenterade Vänsterpartiets Christina Höj Larsen, som initierat debatten, för att riksdagen faktiskt måste kunna ompröva lagar om de visar sig fungera dåligt. Annars skulle ju riksdagen knappt ens behövas.
Under 2015 sökte ungefär 35000 ensamkommande barn asyl i Sverige. Många av dem väntar fortfarande på besked om de får stanna. Det stora antalet personer som kom under flyktingkrisen har gjort att väntetiderna har växt sig alldeles för långa. Totalt väntar omkring 88000 personer just nu på besked. Det är betydligt fler asylskökande än genomsnittet under 2000-talet.
För många ensamkommande har den långa väntetiden fått oväntade och oönskade effekter. En del av dem har hunnit fylla 18 år, vilket inneburit att de flyttats från en kö till en annan. Från ett regelverk till ett annat. Som Miljöpartiet ser det kan de här personerna inte gärna rå för att deras ärenden inte avgjorts i rimlig tid – därför ska de heller inte behöva lida för det. Alltså vill partiet att de som var under 18 år när de ansökte om asyl ska få sitt ärende prövat som om de vore under 18 år.
Maria Ferm sa i debatten att lagarna inte fått den effekt som lagstiftarna önskade, och att de därför måste kompletteras. Centerpartiet vill också se en lösning. Partiets migrationspolitiska talesperson Johanna Jönsson sa att "enskilda fallit mellan stolar som vi har flyttat runt" och argumenterade för att begreppet särskilt ömmande skäl bör återinföras i asyllagstiftningen.
Men Socialdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna – de tre stora partierna, som SD:s Paula Bieler uttryckte det – är inte intresserade av att peta i lagstiftningen.
Vilket pris Miljöpartiet kommer att få betala för att de sitter i en regering som för en helt annan politik än den de förespråkar återstår att se. Klart är i vart fall att situationen för de ensamkommande är precis lika svår som före onsdagens riksdagsdebatt.
