Jodå, i IF Metall håller de vad de lovar. På sin kongress förra sommaren beslutade fackförbundet att arbeta för att få in så många metallare som möjligt på förtroendeuppdrag för Socialdemokraterna.
Det gick vägen. I dag talar förre Metallbasen Stefan Löfven på LO:s kongress, men den här gången är han inbjuden i egenskap av partiledare för Socialdemokraterna. IF Metall tycks ha tagit över hela det socialdemokratiska partiet. Och Vänsterpartiet, när de ändå var i gång. Även Jonas Sjöstedt har ju ett förflutet som metallarbetare.
Som om inte det var nog utsåg även LO-kongressen i går en metallare till ny ordförande.
Valet av Karl-Petter Thorwaldsson kan också ses som ännu ett tecken på hur LO och det socialdemokratiska partiet växer ihop allt mer, Thorwaldsson har varit partiets informationschef och även jobbat i statsrådsberedningen hos statsminister Ingvar Carlsson. Om partiledare Löfven undrar hur det fungerar i regeringskansliet kan han alltså ringa bort till LO-borgen och fråga.
Så täta har banden inte varit mellan arbetarrörelsens båda grenar på 100 år, påpekar historikern Petra Pauli, som intervjuas här intill.
Är det ett styrkebesked, något som visar att arbetarrörelsen är på väg tillbaka som den ledande kraften i svensk politik? Och betyder det att LO snart får en direktkanal in i regeringen igen?
Många inom både socialdemokratiska partiet och LO tror det. Frågan om den facklig-politiska samverkan har annars varit känslig, det har tidvis gnisslat betänkligt mellan de två, allt sedan 80-talets Rosornas krig. Efter valet 2010 chockades många i arbetarrörelsen av en opinionsundersökning i LO-tidningen, där bara en tredjedel av LO-medlemmarna ville fortsätta med det årliga mångmiljonstödet till Socialdemokraterna.
Men nu spås den förtroendekrisen vara över, med en S-ledare som förstår LO och en LO-ordförande som förstår partiet. Och med nytt hopp om valvinst 2014, så att S skulle kunna börja betala tillbaka i form av LO-vänlig politik.
Ändå blir det inte som förr. Inte minst helgens kongress visar att LO är mycket försvagat. In i det sista var det tveksamt om valberedningen skulle kunna enas om ett förslag till ny ledning, eftersom motsättningarna är så stora mellan olika medlemsförbund. Slutligen lyckades man kompromissa ihop sig, men till priset av att LO-toppen bara bestod av män. Först efter ett twitteruppror mot ”gubbchocken” utökades ledningen så att en kvinna fick plats.
Sådan uppmärksamhet riskerar att förvärra det andra av LO:s stora problem, att medlemsantalet sjunker, inte minst bland de unga.
Socialdemokraterna talar också allt mer om att fördjupa samarbetet även med TCO och Saco. De organisationerna har redan kunnat glädja sig åt allt flitigare uppvaktning från de borgerliga partierna, som vill lära sig mer om hur folk tänker i de här stora potentiella väljargrupperna. Moderaterna har ju också lånat ord som ”livspussel” och ”samhällsbärare” från TCO när partiet försökt profilera sig som nytt arbetarparti.
Det är en ny form av facklig påverkan på politiken. Men statsvetaren Stig-Björn Ljunggren påpekar att det inte behöver betyda att fackorganisationerna får lättare att prägla politikens innehåll.
–Partierna har blivit väldigt intresserade av fackens medlemmar – men inte av deras åsikter, säger han.
Så har banden sett ut över tid:
1889 bildas S och 1898 LO.
1932-1976 Samförståndsåren. S regerar i tät dialog med LO. LO får gehör för bl a medbestämmandelagen och löntagarfonder.
1986-1998 Rosornas krig, LO och S får allt mer olika syn på avregleringar, inflationsbekämpning, socialförsäkringar mm. LO blir också mer splittrat internt.
7 september 1996 En LO-kongress demonstrerar mot S-regeringens förslag till nya uppsägningsregler.
Från 1998 förbättras relationen gradvis.
Moderaterna fortsätter byta folk på olika poster, för att öka chansen till valvinst 2014. Här är veckans ommöbleringar:
Per Schlingmann slutar som regeringens pr-guru för att återgå till samma jobb i Moderaterna.
Tomas Tobé får ta över den allt hetare utbildningsfrågan. Han blir ordförande i riksdagens utbildningsutskott efter Margareta Pålsson, som utsetts till landshövding i Skåne.
Elisabeth Svantesson ersätter Tobé som ordförande i arbetsmarknadsutskottet, ett annat av de utskott M värnar alldeles särskilt om.
Vi har redan hängslen och livrem, behöver vi ytterligare klädesplagg?
Finanspolitiska rådets Lars Jonung tyckte i riksdagen i torsdags att regeringen sparar för mycket.
På fredag lägger Petra Pauli fram en avhandling i historia vid Göteborgs universitet, om vilka som blir ledare i den svenska arbetarrörelsen.
Vad har du kommit fram till?
–Det finns ett väldigt tydligt ledarideal, med en förbluffande kontinuitet. Det har varit det samma i 100 år. Man måste komma inifrån och man ska osjälviskt ställa upp för rörelsen. I facket bör man komma direkt från arbetsplatsen, medan man i partiet ofta kommer från SSU. Där kan det vara personer med arbetarbakgrund som också skaffat en akademisk utbildning, men det finns hela tiden en rädsla för att organisationen förborgerligas om det kommer in akademiker.
Har det verkligen inte skett någon förändring över tid?
–Jo, på 90-talet bröts karriärmönstren både i LO och i partiet, på flera sätt. Den nya generationen var inte lika inriktade på att vara kvar på olika uppdrag, man kunde ta ett uppdrag en tid och sedan göra något annat. Mona Sahlin visade också att hon ville bli ledare, det hade ingen gjort tidigare. Och när det sedan blev kvinnliga ledare i både Socialdemokraterna och LO var ju det historiskt.
Men nu är det åter väldigt många män på alla de högsta posterna, är det en backlash?
–Nej, jag tror att den frågan är avklarad, jag tror att kvinnorna återkommer. Det hände verkligen något på 90-talet, kvinnorna krävde att det var deras tur och man skrev in feminismen i partiprogrammet. För första gången togs kvinnor in i den innersta partikretsen, tidigare hade kvinnor kunnat sitta i regeringen, men inte där. Föreställningen om vad som var en riktig arbetare var nog väldigt manlig.
