Kung Carl Gustaf har de senaste åren genom skickligt agerande stärkt sin makt, den om opinionen. Han är inte i behov av någon konstitutionell makt. Den allt säkrare Victoria ökar goodwillen ytterligare för varje framträdande hon gör.
Kungen framträder inte i folkdräkt på sin födelsedag. Men det gör Victoria. Och hon hyllas med folkkära artister och ger stipendier till folkkära idrottare. Men framförallt hälsar hon på folket och tackar alla. Så folklig kan Fredrik Reinfeldt bara drömma om att bli.
Problemet för vår kungafamilj är att upprätthålla balansen mellan upphöjdhet och vanlighet. Monarkin behöver mystiken kring sin utvaldhet, men denna är samtidigt väldigt omodern.
Större öppenhet mot massmedia har varit medicinen. Den har skingrat mystiken. Faran är att det slår över åt andra hållet. Kungahuset som varumärke (i studier värderat till mellan en och fem miljarder) kan ta stryk när mediebevakningen trivialiseras till det uthärdligas gräns.
Kungen startade processen med öppenheten och Victoria har fortsatt. Hon har lyckats väldigt bra med denna svåra balansgång mellan närheten till kronan och folket. Hon är en av oss, men ändå utvald.
Valet av sin tillkommande stärker folkligheten, en vanlig idrottsnörd från Ockelbo. Trenden finns också i andra kungahus. Vanliga familjer får släktskap med den ytterst upphöjda institutionen i samhället, kungamakten.
Det som visar på det revolutionerande i detta är att Victoria blir den förste regenten i den Bernadotteska släkten som gifter sig med en svensk.
Victoriadagen är inte enbart folklighet. När uppvaktningen på Borgholms idrottsplats är över försvinner kungafamiljen hem till Solliden där de återigen stänger dörren och man kan bara fundera på vad de har för sig.
Lite myt finns kvar. Men hur länge?
