Det är en sådan där dag i början av januari då solen knappt har orkat kravla sig upp över Söderåsen i nordvästra Skåne när Jenny A Wenhammar öppnar dörren inifrån Kågeröds gamla byaskola. Med guld- och silversprayade stövletter och färgglada tygblommor i håret står hon i bjärt kontrast till dagsljusets obönhörliga frånvaro.
Här, i skolan som på 1960-talet omvandlades till bostad och distriktssköterskemottagning, har hon alltid haft en fast punkt i tillvaron.
– Mormor och morfar hyrde den gamla rektorsdelen. Hon arbetade som distriktssköterska på mottagningen, han var konstnär med egen ateljé i huset precis som jag.
Med en enkel manöver avleder Jenny A Wenhammar vår uppmärksamhet från husets privata bostadsdelar och visar oss upp i den gamla gymnastiksalen där hon i höstas höll en utställning med både sin egen och morfar Runos konst. Numera är det hon själv som äger och bor i skolan med sin familj och gympasalen visar ett tvärsnitt av alla intressen som odlas här. Ett trumset i ena hörnet, en slagpåse och boxningshandskar i ett annat. Och så Jennys målningar som klär väggarna – många av dem föreställandes nakna kvinnors kroppstryck och blottade bröst.
– Du ser, brösten har funnits med i bilden länge, fastslår hon med lika delar spefullhet och allvar i rösten.
Det var förra våren som Jenny A Wenhammar kom ut offentligt som aktivist i den feministiska proteströrelsen Femen. Gruppen, som bildades i Ukraina 2008, har framför allt blivit känd för sina barbröstade protester mot mansvälde och religiös intolerans runt om i världen.
– Jag läste om Femen 2012 och tänkte ”an vad coolt, det här vill jag stötta” För mig kändes det som ett perfekt uttrycksmedel att använda brösten som politiskt vapen. Framför allt gillar jag blandningen mellan aktivism och gatukonst, säger hon.
Till en början drev hon en svensk Femensida anonymt på Facebook. Men när rörelsens tunisiska företrädare Amina försvann efter att ha spridit en toplessbild på sig själv med budskapet ”in kropp tillhör mig och är inte någon annans heder” krävdes det en större insats.
– Jag måste agera tänkte jag och bad min man att ta en bild på mig i bar överkropp med en text för Amina. Sedan satt jag med fingret över delaknappen på Facebook en bra stund innan jag vågade ta steget att trycka. Jag visste att det skulle förändra mitt liv.
En mjölkfärgad dimma har lagt sig utanför ateljén i Kågeröd. Utöver att Jenny A Wenhammar sysslar med sin egen konst, håller hon även målerikurser för barn och healinggrupper för vuxna här. Senare på lördagskvällen ska hon iväg på chanting, sångmeditation, med några vänner i bygden. Hon kallar sig ”eligiofob” och menar att religioner alltför ofta är detsamma som politik, ideologi, kontroll och makt –”ed manliga gudar som dålig ursäkt för övergrepp och förtryck i gudagubbars namn” Däremot ser hon sig som andlig, och har en stark tro på att det finns mer än det som naturvetenskapen hittills har lyckats bevisa.
– Mindfulness, yoga, dans och chanting är viktigt för mig. Jag har också jobbat mycket med alternativa terapier, till exempel färghealing och zen-coaching, säger hon.
På bygden är hon välkänd. En kilometer bort från byaskolan ligger gården där hon växte upp och där bor hennes föräldrar fortfarande kvar. Under nästan två mandatperioder var hon engagerad som miljöpartistisk kommunpolitiker i Svalöv, men lämnade sina uppdrag med buller och bång under pågående kommunstyrelsemöte i samma veva som hon kom ut som Femenaktivist. Orsakerna var många, men det finns enligt henne själv ingen koppling till engagemanget i Femen, snarare var det den resultatlösa kampen för bevarandet av ett gammalt kulturhus som fick bägaren att rinna över.
– Som ung kvinna och politiker blev jag ofta tystad och inte lyssnad på. Det är en av fördelarna med Femenarbetet – det har gjort mig starkare i att kunna uttrycka mig när jag blir arg. Förut försökte jag hålla det inne och höll på att gå sönder. Med aktivismen kan jag ge utlopp för min frustration över förlegade könsroller och förtryck, både internationellt och på hemmaplan, förklarar hon.
Redan som barn blev Jenny A Wenhammar uppmärksammad i lokaltidningarna. I en pärm med gamla pressklipp står det att läsa om hur hon blev Sveriges yngsta lydnadschampion med hunden Lizzy som hon skaffade för egna pengar vid nio års ålder. På den tiden drömde hon om att bli vargforskare, hon blev tidigt vegetarian och gick som tonåring med i Greenpeace och Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök. Engagemanget för djur och natur har alltid funnits där, ett arv som går i familjen.
– Min mamma fick mig redan när hon var 19 och under hela uppväxten tillbringade jag mycket tid med morfar och mormor. Alla i familjen har alltid varit stora natur- och djurvänner.
Och så har vi då den internationella jämställdhetskampen. Redan samma dag som Jenny laddade upp den där bilden på Facebook hann den visas 10 000 gånger och snart var hon aktuell i både tv:s morgonsoffor och direktsänd radio som företrädare för Femens svenska förgrening. Sedan dess har aktivismen trappats upp. I december bötfälldes hon för förargelseväckande beteende efter att ha genomfört en barbröstad protestaktion mot den dåvarande islamistregimen i Egypten i moskéfoajén på Södermalm i Stockholm. 400 kronor per bröst fick hon betala –en rätt billig peng anser hon, om det inte vore för att hon under det senaste året har jobbat oavlönat med Femen på heltid.
–Efter protestaktionen i moskén var jag pank och liftade hem. Bortsett från en del privata donationer finansierar vi våra aktioner helt själva. Det är egentligen min familjs enda invändning mot att jag gör det här – att det inte ger någon inkomst, säger hon. Detta är dock inget som hittills har hindrat henne från att fortsätta. Den 30 januari väntar en ny rättegång efter en aktion på ryska ambassaden i samband med Stockholm Pride förra året. Då klättrade hon tillsammans med en annan aktivist in över stängslet till ambassaden i syfte att protestera mot den nya ryska antihomolagen.
Men tycker du att det är rätt att begå brott?
– På ambassaden gjorde vi oss skyldiga till olaga intrång, men i övrigt upplever jag inte att vi bryter mot något. Vi utmanar och ifrågasätter diskriminerande lagar, jag anser att det är en viktig del i en demokrati att kunna göra det.
Hon plockar fram en låda med färgtuber och tygblommor i olika kulörer – typisk aktivistrekvisita för en Femenanhängare. I dunklet framför spegeln klär hon av sig och börjar demonstrera hur förberedelserna inför en aktion kan gå till.
”PRO LIFE”, ”VEGETARIAN”, ”PRO CHOICE”, ”LEGAL ABORTION” skriver hon med skrikande svarta bokstäver på överkroppen. Det handlar om en av Femens hetaste frågor just nu, rätten till abort.
Blommorna, som blivit ett av rörelsens signum, härstammar från en gammal ukrainsk tradition, berättar hon och vi kommer in på kritiken att det bara är unga, smäckra blondiner som genomför Femenaktionerna.
– I Ukraina valdes tjejerna efter sitt utseende i början, för att det ingår i förtrycket där. Men Femen International har formats ur just det förtrycket, och aktivisterna ser ut som tjejer gör mest i de olika länderna. Jag tycker att alla kvinnor är vackra, det syns när de inte döljs av kläder. Vårt uppror är vår skönhet.
En annan vanlig kritik är att de nakna tuttarna skyler budskapet. Det stämmer inte menar Jenny, och konstaterar på sin milda skånska att en lyckad aktion sprids i tidningar och debattforum över hela världen – och det är ofta.
Första gången Jenny A Wenhammar skulle genomföra en aktion satt hon på en fontänkant i Malmö och darrade av nervositet, och inför intrånget på ryska ambassaden var hon nära att kräkas av rädsla.
– I början känns det alltid obekvämt att visa brösten, men när aktionen väl har påbörjats försvinner all oro, då känns det bara skönt och starkt, säger hon.
Till skillnad från Femenaktivister i många andra länder har Jenny bara positiva erfarenheter av ordningsmaktens bemötande. Hon har häktats och vid ett par tillfällen blivit bortsläpad av polis – bland annat i samband med en aktion vid tunisiska ambassaden, vilket tv-tittarna kunde se häromveckan då hon medverkade i Belinda Olssons uppmärksammade dokumentärserie Fittstim – Min kamp i SVT.
Jenny menar att debatten som programmet väckte var ganska väntad.
– Programmets frågeställning ”har feminismen spårat ur?” provocerar och innehållet tillfredsställer knappast feminister. Men det framställer feminister så som Belinda nog tänker att icke-feminister tänker. Det är modigt och effektivt. Men jag tycker att programmet är för snävt som fokuserar på Sverige, för mig är feminism en internationell jämlikhetsfråga. Alla frågor och svar om det hade klippts bort.
Hemma berättar hon inte för sin familj vilka aktioner hon har på gång, för att de ska slippa oroas.
– Men de stöttar mig i det jag gör och är stolta över mig. I längden handlar det ju även om deras liv. Jag gör detta för att bidra till ett samhälle jag tror på, där mina barn kan leva i framtiden utan att få sin frihet begränsad – ett samhälle där den kvinnliga kroppen får vara naturligt självägd.
De barbröstade aktionerna har dock sitt pris. De tar mycket tid och den dåliga ekonomin hänger ständigt över familjen. Om ett par år planerar Jenny A Wenhammar och hennes man att ge sig ut på en världsomsegling och det är mycket annat som hon vill göra innan dess. Till exempel läser hon just nu miljöpsykologi vid universitetet och har i Helsingborg blivit nominerad till Miljöpartiets riksdagsvallista.
– Jag tänker ofta att jag ska sluta med Femen och fokusera på annat i stället. Men så dyker det upp något nytt – nu senast var det en man friades för våldtäkt i Lunds Tingsrätt trots att det var helt uppenbart att han var skyldig. Jag blir så arg och vägrar acceptera det. Då kan jag inte låta bli att fortsätta.
Fakta: Jenny A Wenhammar.
ÅLDER: 41 år.
FAMILJ: Man och två barn, 19 och 16 år. Hund och tre katter.
BOR: Kågeröd, Skåne.
AKTUELL: Frontfigur för den feministiska aktiviströrelsen Femen i Sverige. Ställs den 30 januari inför rätta i Stockholms tingsrätt, misstänkt för olaga intrång på ryska ambassaden i Stockholm i samband med en protestaktion mot den ryska ”ntigaylagen” Lagen infördes i juni 2013 och förbjuder ”ropaganda”riktad mot underåriga som rör ”cketraditionella sexuella relationer”
VIKTIGASTE FRÅGAN INFÖR RIKSDAGSVALET 2014?
–Miljön. Utan den inget liv.
MITT LIVS BÄSTA ÖGONBLICK:
–När jag känner mig levande och i kontakt med allt. Till exempel när jag liftar. Det går inte att föreställa sig vad som ska hända nästa minut, varje sekund och möte är unikt. Jag har liftat sedan jag var tolv. Under de första åren med min man liftade vi mycket mellan Portugal och Sverige. Han kommer därifrån och vi blev tillsammans för 23 år sedan när han var utbytesstudent och bodde hos mina föräldrar.
DÅ BLEV JAG RÄDD:
–2007–2008 tog familjen ett sabbatsår och seglade genom Europa. Vid flera tillfällen hade jag ingen kontroll alls och kunde inte påverka om mina barn skulle överleva. Då kände jag ren skräck. Men så fick jag bommen i huvudet och efter det var jag konstigt nog inte rädd alls.
FÖRSTA JOBBET?
–Jag har inte haft någon vanlig anställning, men under tonåren tecknade jag av hundar åt folk, det var mitt första jobb. Sedan startade jag företag som monumentalmålare.
ÅNGRAR?
–När vi skaffade en getabock. Nisse skulle avlivas, och vi sa att vi kunde ta hand om honom i stället. Han tog sig ut hela tiden, åt sönder allt och luktade illa lång väg.
INTE BRA PÅ?
–Att sjunga. Hade jag kunnat sjunga hade jag kanske aldrig blivit Femenaktivist. Då hade jag kunnat använda sången för att uttrycka mitt budskap, som till exempel Madonna.
