Har du planer att åka med även i år?
– Ja, om tre veckor åker vi igen.
Varför?
– Därför att vi inte kom fram förra året. Människorna som bor där är isolerade. Jag vill träffa dem.
Har du känt tvivel inför att åka?
– Nej. Det är klart, det är riskabelt. Förra året förlorade vi flera av våra kamrater. Vi sågs som en armé och de sköt på oss. Jag har en dotter på tolv år, det är klart jag inte vill riskera mitt liv. Men situationen där nere är totalt oacceptabel. Jag har förklarat för min dotter att någon måste göra någonting.
Vad gör ni för att det inte ska bli som förra året?
– Förra året försökte Israel stoppa civila med militär makt. De uppfattade oss som aggressiva och jag kan inte förstå det. Vi försöker prata med Israel, prata med journalister i landet och förklara att vi inte hatar Israel och inte är ute efter att förstöra landet. Tvärtom, ett Israel som inte är i krig mot mänskliga rättigheter är ett bättre land i längden.
Vad gör du i dag, tisdag, på årsdagen?
– Jag demonstrerar på Sergels torg i Stockholm. Jag har precis landat från Istanbul så jag hinner inte till Göteborg i dag. Jag tycker att det är viktigt att i dag uppmärksamma att i en värld där vissa människor inte garanteras mänskliga rättigheter av stater så måste civila samhället se till att göra det. Jag tror att det är en av anledningarna till att Israel ser oss som ett hot, vi kan skaka om den gamla ordningen. Mubaraks regim var inte orubblig och det är inte Israel heller.