Nu börjar den stora socialdemokratiska talangjakten. Att lösa personfrågorna blir nye partiledaren Stefan Löfvens första stora utmaning.

Mest akut är förstås läget i riksdagen, där Stefan Löfven visserligen lyckats få ett arbetsrum, men där han saknar rätt att kliva upp i talarstolen. Under den gångna veckan fick i stället gruppledaren Carina Moberg rycka in.

Socialdemokraterna skickade i torsdags en trevare till övriga partier, skulle de vilja vara snälla och ändra reglerna, så att Stefan Löfven också får vara med och debattera? Nej, sa Moderaterna genast och tillät sig även att raljera över att ingen av de 112 i den socialdemokratiska riksdagsgruppen ansetts kompetent nog att leda partiet.

Där trampade Fredrik Reinfeldt på en mycket öm tå, för även många socialdemokrater är allvarligt oroade över läget i riksdagsgruppen.

- Vi kan inte ha en riksdagsgrupp som fungerar så illa som den gjort det senaste året, sa nyligen chefsideologen Anne-Marie Lindgren i GP.

Hon syftade främst på konflikter, bland annat mellan Juholtanhängare och Juholtmotståndare. Andra har påpekat ett annat problem: kompetensen i riksdagsgruppen. Så länge Socialdemokraterna hade regeringsmakten var det mycker mer lockande för rörelsens talanger att bli inflytelserika och fastanställda regeringstjänstemän än maktösa riksdagsledamöter utan anställningsskydd.

Det gör att somliga S-debattörer nu uppmanar Stefan Löfven att utse en skuggregering, med skuggministrar som hämtas även från andra håll än riksdagsgruppen.

Stefan Löfven har alltså ett intrikat problem framför sig. Alla personförändringar han gör, eller inte gör, bevakas misstänksamt av riksdagsgruppens olika falanger. Några uppmanar honom att "toppa laget" med en stor ommöblering, för att kompensera för att partiledaren själv saknar riksdagsplats. Andra skulle tolka varje förändring som en utrensning av Juholtanhängare.

Förmodligen landar Stefan Löfven i en kompromiss. Det är till exempel tänkbart att gruppledaren Carina Moberg, utsedd av Håkan Juholt, får vara kvar men inte den ekonomiske talespersonen Tommy Waidelich. Möjliga efterträdare är ex-ministrar som Leif Pagrotsky, Sven-Erik Österberg eller Thomas Östros. Pagrotsky är förmodligen det mer enande namnet, eftersom Juholtlägret anser att de två sistnämnda intrigerat mot den förre partiledaren.

Men Stefan Löfven måste också göra något för att stoppa kompetensflykten. Det är Socialdemokraternas största problem, anser exempelvis förre vice riksbankschefen Villy Bergström:

- Socialdemokraterna lockar inte till sig talanger längre. Numera gör man karriär genom att vara moderat och inte socialdemokrat, säger han.

Villy Bergström vet vad han talar om. Från mitten av 80-talet var han chef för numera insomnade Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning, vars ekonomer sågs som socialdemokratins intellektuella framtidsnamn. Men sedan dess har i princip alla därifrån gått över till den borgerliga sidan, på ett eller annat sätt. Fyra har exempelvis blivit statssekreterare till moderata ministrar.

Det kan ses som en pikant detalj, ett tidens tecken. Men det får rimligen också politiska effekter. Moderaterna har knutit till sig sakkompetens som partiet tidigare saknade inom områdena arbetsmarknad och socialförsäkringar. På köpet fick partiet ovärderliga lektioner i socialdemokratiskt tänkande.

Det är värt att hålla i minnet när Moderaterna nu gör allt mer oblyga försök att muta in traditionella S-frågor.