Det här kunde ha varit veckan då två partier blev av med sina partiledare.

Nu blev det inte så, men det är ändå en vecka med klar historiebokspotential. Och det är inte omöjligt att GP på valdagen den 14 september 2014 rapporterar att valet i själva verket avgjordes den 27-28 januari 2012.

Kanske får vi skriva något i stil med ”Maktskifte – Stefan Löfven blir statsminister efter att Socialdemokraterna fått 39 procent av rösterna. Kristdemokraterna åker ur riksdagen.” Kanske blir det en artikel på temat ”Reinfeldt regerar vidare – Men valets stora vinnare är Kristdemokraterna, som får 14 procent av rösterna. Socialdemokraterna rasar till 17 procent.”

I båda fallen handlar det om vägval som görs just nu.

Huvudpersonerna heter förstås Göran Hägglund och Stefan Löfven. De leder riksdagens minsta respektive största parti, men de har ändå förbluffande mycket gemensamt.

Båda har officiellt som huvudsyssla att lyfta det egna partiet i opinionsmätningarna. Samtidigt vet alla att de egentligen har en annan och mer akut uppgift att ta tag i först – att hindra det egna partiet från att helt falla samman.

Men i båda fallen har de ändå viss hjälp av att det den gångna veckan blivit lite mindre tabu att erkänna att problemen faktiskt existerar.

Möjligen har Socialdemokraterna här ett försteg framför Kristdemokraterna. Stefan Löfven är en ny kraft som tas in utifrån, för att partitoppen insett att situationen är akut. Det är en stor förändring. Socialdemokraternas chefsideolog Anne-Marie Lindgren beskrev i onsdagens GP just hur en viktig förklaring till dagens kris är att ledningen länge sopat alla konflikter och problem under mattan.

Ändå råder fortfarande stort hemlighetsmakeri kring hur det egentligen gick till både när Håkan Juholt avsattes och när Stefan Löfven utsågs. Det kan visa sig vara ett problem för Stefan Löfven.

När han nu ska bygga sitt eget lag kommer alla att tolka det i de konflikttermer socialdemokrater vant sig vid. Vem blir sparkad, vem blir befordrad, är det en seger för den falangen, för det distriktet, blir partiet mer höger eller vänster?

Alla namn kommer att granskas utifrån olika rykten om vilka personer som varit inblandade i petningen av Juholt. Det kan exempelvis göra det svårt för Stefan Löfven att utnyttja erfarna personer i riksdagsgruppen som Ylva Johansson, Sven-Erik Österberg och Thomas Östros, eftersom Håkan Juholts supportrar tycker att de var illojala mot den förre partiledaren. Då hjälper det kanske inte att ryktet säger att Löfven själv ska ha velat ha Juholt kvar.

Stefan Löfven måste lyckas bryta mönstret av att partiledaren ska gynna dem som stött honom/henne och avväpna interna kritiker. Annars kommer motsättningarna bara att eskalera.

Göran Hägglund står inför ett liknande dilemma. Hur ska han nu hantera utmanaren Mats Odell och de kristdemokrater som velat byta partiledare?

Även Hägglund får svårt att göra alla nöjda, eftersom missnöjet inom KD är så spretigt. Bland hans kritiker finns de som vill göra partiet mer kristet, andra som vill få det mer konservativt, men också personer som bara vill att partiet ska vara tydligare för att få högre opinionssiffror.

Inte ens alla Hägglunds supportrar är nöjda, en del tycker att han varit för mjuk mot upprorsmakarna. Det finns därför en klar risk att KD splittras. I så fall blir Stefan Löfvens jobb mycket lättare.