Ångestfulla åldringar i återvunna blöjor lämnar ingen oberörd.

Men att vanvårdsdebatten rasar vidare beror förstås också på att partierna ser en chans att lyfta gamla hjärtefrågor. För oppositionen bevisar Caremaskandalen problemen med privat vård, medan regeringen pratar om att det blir bättre nu när tillsynen centraliserats och skärpts.

Men diskussionen om hur nya vårdskandaler ska undvikas har ännu inte kokat ned till grundproblemet: att pengarna inte räcker.

Varning

I slutet av 90-talet varnade en parlamentarisk utredning för en kostnadsexplosion inom vård och omsorg, eftersom antalet äldre väntades öka.

Så blev det inte. Medan 80-plussarna mycket riktigt blev nio procent fler 2000-2009, minskade de offentliga resurserna till äldrevård med sex procent. Trots att äldreomsorgskostnaderna per person över 80 år redan sänkts med 15 procent under 90-talet. Siffrorna redovisas av professor Marta Szebehely i SNS-rapporten "Konkurrensens konsekvenser".

Inte helt obemärkt

Minskningen har inte gått helt obemärkt förbi:

• Andelen äldre som får offentlig omsorg har nästan halverats sedan 80-talet, från 62 till 35 procent i åldersgruppen över 80 år, enligt Kommunal.

• Var femte äldreboendeplats försvann under 2000-talet, utan att hemtjänsten ökade i timmar räknat, rapporterar Socialstyrelsen.

• Antalet sjukvårdplatser för äldre (geriatriken) minskade med 11,3 procent 2002-2007, också enligt Socialstyrelsen.

Effektiviseringar

Varför blev det så här?

Att de äldsta blivit fler är förstås en förklaring. Effektiviseringar kan vara en annan, exempelvis kan ny medicinteknik minska behovet av sjukvårdsplatser.

Det skulle också kunna vara ett medvetet politiskt beslut. Men både 2002 och 2006 var "fler platser i äldreboenden" viktiga valfrågor. Två utredningar på 90-talet slog dessutom fast att omsorg om de äldsta och sjukaste borde ha högsta prioritet i vården.

Då börjar det nästan se ut som om resurser av en slump förs från äldreomsorgen till andra områden, oavsett vad politikerna säger sig vilja. Och så är det.

Minskad kaka

En rad reformer har fått den indirekta effekten att de äldres del av kakan minskat. Exempelvis fördes ansvaret för äldreboende över till kommunerna under 90-talets krisår, samtidigt som kommunernas budgetar pressades allt mer av ökade socialbidrag och nya lagregler kring skolan och stödet till personer med funktionsnedsättningar. Så för många kommuner fanns inget annat att spara på än de äldre.

Parallellt har sjukvården utvecklats mot mer av prestationsersättning och kundval, vilket ofta gjort multisjuka äldre till förlorare.

Det här är ett slags systemfel, som är lika akut som svårlöst. Medborgarna kräver allt mer likvärdig service över hela landet, så det blir svårt att ta tillbaka rättigheter som olika grupper redan fått. Men att skriva nya rättighetslagar för exempelvis 80-plussare är inte heller enkelt när den gruppen inom några år kommer att vara ännu mycket större.

Fungerar inte som det var tänkt

Privatisering och kontroll måste också ses i det här perspektivet. Valfriheten fungerar inte som det var tänkt när äldreboende blivit en sådan bristvara att desperata anhöriga tackar ja till vad som helst. Kontrollsystemet är föråldrat när det fortfarande i hög grad bygger på att boende själva ska slå larm – dementa 90-åringar behöver hjälp med det.

Veckans äldredebatt var bara en föraning om vad som kommer att vara en av decenniets stora frågor.