Från köksbordet hemma i 50-talsvillan i Järnbrott blickar Staffan Lindström ut över det politiska Sverige. Nästan varje dag fyller han sin blogg Jämlikhetsanden med mer eller mindre bitska kommentarer.

”Varför bryr jag mig så om ett gammalt tråkigt parti?” skrev han häromdagen.

Det kan man verkligen undra när man läser resten av inlägget, som är breddfyllt av kritik mot Social- demokraterna. Men Staffan är partimedlem och skriver att han hoppas att partiet ska få en renässans: ”Den vill jag och många med mig vara med och ta ansvar för. Släpp in oss.”

– Det är väl den vanligaste kritiken från oss i bloggosfären, vi känner oss lämnade utanför och får inte mycket information, säger han.

Ventil som pyser

Bloggandet har blivit frustrerade medlemmars pysventil de senaste månaderna när Socialdemokraternas problem tyckts växa för var dag. Det stora temat bland S-bloggarna har varit kritik mot vad de anser vara det egna partiets bristande öppenhet.

Först var det Kriskommissionen som utmanades, när det socialdemokratiska bloggnätverket Netroots skapade sin egen Öppna kriskommission. Där kunde alla ge sin egen analys. Nu är det framför allt valberedningen som hamnat i skottgluggen, flera bloggare liknar slutenheten vid ett påveval.

Staffan Lindström har alltid röstat social- demokratiskt, men det var först för ett år sedan han gick med i partiet. Eftersom han just slutat som projektledare inom Högsbo Basket hade han plötsligt tid över för någon annan form av ideellt engagemang. Och så ville han byta regering.

– Det var jättekul med en valrörelse som jag kunde engagera mig stenhårt i. Jag hjälpte till på partidistriktet med kommunikationen i sociala medier.

"Väldigt få som styr"

Annars tycker han att det är svårt att påverka partiets utveckling som medlem, det är långt från lokalavdelningen i Västra Frölunda till partistyrelsen.

– Det är en svårgenomtränglig organisation och det är väl av historiska skäl, den är byggd för ett parti med en miljon medlemmar. Men med 100 000 medlemmar behövs inte alla de där mellanleden.

Samtidigt är det ganska få personer som sitter på många stolar, ett fenomen som Staffan känner igen från idrottsrörelsen och andra organisationer. I S är många i partistyrelsen också riksdagsledamöter och dessutom ordförande i sitt partidistrikt.

– Det är väldigt få personer som styr de inre kretsarna, de är ofta superduktiga, men det blir ett demokratiskt underskott. Det blir också lätt ett spel för galleriet, man frågar många instanser men egentligen är det få personer man frågar.

Bilder av att partitoppen inte vill dela med sig av makten har de senaste dagarna blivit vanliga på S-bloggar, det talas till och med om ett folkligt uppror som i arabvärlden: ”i tider av vindar som blåser mot maktmän är det inte helt orimligt att vindpustar av jasmin också drar över svensk partipolitik.” , som Peter Andersson formulerar det på bloggen Med rätt att tycka.

Staffan Lindström hoppas att de sociala medierna kommer att revolutionera även det svenska partiväsendet, om inte annat för att det inte längre går att bortse från medlemmarnas missnöje. Och han gläds åt att partiet allt mer erkänner bloggarnas betydelse, bland annat är han en av 40 bloggare som får vara med på kongressen i slutet av mars.

– Jag tror att vi är med om att pressa fram förändring.