I dag är det exakt fyra år sedan Dawit Isaak frigavs, för att sedan fängslas igen. Tidigare i höst lämnade ni in en motion om fallet. Vad har hänt med den?

- Den väntar på behandling, först i utrikesutskottet och sedan i hela riksdagen. Vi kräver att den tysta diplomatin ska överges till förmån för hårda påtryckningar mot Eritrea, bland annat avbrutet EU-bistånd.

Hur stora chanser har den att bli antagen?

- Tyvärr små. Men jag är glad att högskoleminister Tobias Krantz tog upp Dawit Isaak i ett tal hos Unesco nyligen.

Hur tycker du att svenska staten har skött fallet?

- Från början uruselt. Det var under all kritik jämfört med den hjälp en annan svensk medborgare, Mehdi Ghezali, fick. Sedan spottade s-regeringen upp sig och alliansregeringen har följt efter. Men båda regeringarna har haft för stor respekt för den tysta diplomatin. Det måste kosta något för Eritreas diktator att fängsla en svensk medborgare.

I ett debattinlägg i Dagens Nyheter i går jämfördes Dawit Isaak med Raoul Wallenberg, som dog i utländsk fångenskap sedan svensk diplomati misslyckats. Kommentar?

- Jag är inte så insatt i fallet Wallenberg. Men det är väldigt bra att det skrivs artiklar och att Eritreas regim vet att de har ögonen på sig.

Varför ska vanliga svenskar bry sig om fallet Isaak?

- Vill man att regeringen ska göra lika mycket för alla när mänskliga rättigheter kränks, då bör man engagera sig. Och sedan har han tre barn som har väntat på sin pappa i åtta år – det är ett bra skäl.

Vad tror du kommer att hända?

- Jag tror att han kommer att släppas. Någon gång kommer regimen att inse att de har mer att vinna på att frige honom.

Fotnot: Den svenske medborgaren Dawit Isaak är fången i Eritrea sedan 2001. Han är den ende svensk som av Amnesty International klassas som samvetsfånge.