Statsminister Fredrik Reinfeldt sade till sina partivänner i augusti att Moderaterna skall erbjuda väljarna "ett långvarigt statsbärande regeringsansvar", det som S var i 44 år fram till 1976. En provocerande påminnelse från partiets huvudmotståndare om en tid som flytt.

Professor Jonas Hinnfors ser ett parti som famlar efter svar på de utmaningar samhället står inför. Partiets kompassros pekar åt för många håll.

Men SAP har varit rådvillt förut.

Efter kriget gällde det att få människor att flytta från landsbygden till städer. Det var till tätorterna som kapitalet ville ha arbetskraft.

Socialdemokraterna erkände att marknadsekonomin skapade jobb. Ur ekonomisk tillväxt lades grunden till välfärdsbygget. Med flyttlasspolitik, miljonprogram för bostäder och satsningar på utbildning flyttade Sverige in i välfärden.

Priset var smärtsamt och brutalt för många. Men människors utsatthet kompenserades med ett trygghetssystem. Partiets berättelse till väljarna hette: "Trygghet i förändring".

Socialdemokratin grep makten över den politiska agendan, och behöll den i obruten följd till 1976. S-ledningar klädde av sig sin påstådda socialistiska spökdräkt. Partiet blev vän med storfinansen. Tillsammans skapade de jobb och tillväxt.

I årets kongressmaterial talar man om "omställningstrygghet". Företag ställer om och förändras, då måste medborgarna göra det samma. Därför har medborgaren "en skyldighet att byta yrke, vidareutbilda sig, omskola sig eller flytta när så krävs". Välfärden skall vara garanten för att det sker i god ordning.

Kongresshandlingarna är tunna med skarpa förslag på var och hur framtidens jobb skapas. Här är några exempel ur kongresshandlingarna:

Den kreativa industrin skall ha en kontaktperson i regeringskansliet.

Musikexporten bör främjas.

Besöksnäringen skall stärkas, Sverige skall bli ett av världens främsta turistländer.

Samhället bör engagera sig för utvecklingen av dataspel, bland annat genom att inrätta en professur i ämnet.

Entreprenörer vill partiet gynna.

S-ikonen Tage Erlander, statsminister i 23 år, var omställningstrygghetens och arbetslinjens arkitekt. Men partiet glömde ta patent på begreppen. "Arbetslinjen" var herrelöst i årtionden. Alliansen lade beslag på ordet. Så nu tvingas Socialdemokraterna spela på bortaplan.

Partiets kongresshandlingar talar om "en starkare arbetslinje". Den innebär entreprenörskap och tillväxt, en aktiv arbetsmarknadspolitik, inkomsttrygghet till dem som förlorar jobben och skall motverka utslagning i arbetslivet.

I kongressavsnittet om en starkare arbetslinje står det: "Solidariteten är inte kravlös. Den bygger på arbetslinjens rättigheter, möjligheter och skyldigheter."

Morot och piska. Eller som det hette under guldåren: Gör din plikt, kräv din rätt!

I ett kongressavsnitt står det därför:

"Högre ersättning riskerar att leda till längre arbetslöshetsperioder."

För att motverka det och missbruk av arbetslöshetsersättning krävs att samhället har "en god inblick i arbetssökandes aktiviteter".

Så kommer slutsatsen och förslaget till kongressen: "För den som nekar att söka ett anvisat arbete eller till att ta en anvisad insats ska ersättningen trappas ned och om det sker upprepade gånger stängas av."

Kraven finns, som sagt, i Socialdemokratins arvsmassa. Men i de senaste årens politiska debatt påminner budskapet mera om vad S anser att allianspartierna står för - lite morot och en hel del piska.

Så på vilken planhalva skall Socialdemokraterna spela? Kan partiet återerövra honnörsorden - eller för att citera Internationalen, "kräva ut det stulna"?