Angelas yngsta syskon var bara några månader gamla när deras pappa dömdes till fängelse på obestämd livstid. Besöksrummet på 2×4 meter på Kumla blev familjens förlängda vardagsrum. Nu har hon gjort en film där hon skildrar hur det är att växa upp som barn på anstalt.
– Jag började arbeta med filmen när min pappa blev benådad. Då blev det så tydligt att vi levt ett dubbelliv. Då började jag tänka på varför och om det stigmat och tabut som finns kring att vara anhörig till någon som sitter i fängelse, säger Angela Bravo.
Från början tänkte hon göra en film om temat. Hon tänkte till en början inte att hon själv skulle vara med eller att den var en historia om henne själv.
– Men ju längre jag arbetade så insåg jag hur stigmatiserat det var och att om inte jag själv kunde stå för berättelsen och stå för min egen pappa och att han var en kärleksfull förälder hur skulle andra kunna det?
"Skönt att slippa visitering och psykisk förnedring"
Angela var ettav sju syskon som under 15 års tid besökte sin pappa i fängelser. Hon menar att deras styrka var att de hjälpte varann.
– Det blev vår räddning. När jag såg ensamma barn tänkte jag att det måste ha varit så mycket tuffare, men det blir lättare och idag finns det organisationer som kan hjälpa barnen.
En av dessa är Bufff: Förälder, mamma eller pappa i fängelse & häkte. Hon rekommenderar andra att söka sig till sådana.
– Vi hade hjälp i slutet av Bufff. Då fick vi träffas i deras lokaler eller göra en aktivitet utanför fängelset. Det var skönt att slippa visitering och psykisk förnedring, menar Angela.
Vad var värst med det?
– Väktarna, instängdheten, ja, hela stämningen. Det känns som att man själv begått ett brott. Det finns lite mer barnperspektiv idag, men vi blev behandlade som brottslingar bara för att vi ville besöka vår pappa. Vi fick vänta, bli visiterade och sen vara instängda med honom. Då är det enklare att föräldern kommer ut.
Vill frige andra från skam
Filmen innebar att en lång process inleddes. Känslorna kom ikapp henne sucessivt.
–Filmen blev ett sätt att hitta min egen frigivning. Jag flyttade från Sverige och började jobbade med filmen i Berlin och komma ut där. Där kunde jaghitta min frihet. Det var som att jag också hade blivit dömd. Man kan inte dela känslorna i skolan eller på jobbet, man får ljuga för att bli socialt accepterad, berättar Angela.
Hon menar att det är viktigt att prata om den här typen av utanförskap. Ett inte lika erkänt utanförskap som det som det innebär att själv vara dömd för ett brott och att sitta i fängelse.
– Anhöriga blir osynliggjorda. Man är dömd från början. Min drivkraften har varit att synliggöra hur det är för barn att växa upp under dessa förutsättningar. Vi är tiotusentals barn som växer upp så här i Sverige.
Kortfilmsversionen hade premiär under Göteborgs filmfestival. Reaktionerna har varit starka, berättar Angela.
– Många blir chockade, man har inte tänkt på det. Det säger mycket om vårt samhälle. Samtidigt hade jag inte heller tänkt på att en fånge kan ha familj eller vara en kärleksfull förälder.
Vissa reaktioner starkare än andra
Vissa reaktioner är emellertid starkare än andra. Dessa beskriver Angela som något som berör henne extra mycket.
– En del som kommer fram har något särskilt i blicken, igenkänning. Det är fint att se den responsen. Då ser jag att det har hänt nåt, som att nån suttit eller sitter i samma sits som vi gjorde i så många år.
Nu hoppas hon att hennes berättelse kan hjälpa andra att friges från den skam många känner när de besöker anhöriga i fängelse.
Kortfilmen "Nr 153" visas på fredag klockan 19:30 på Haga.
