GP/SIFO: Moderaterna är Sveriges största parti

När Anna Kinberg Batra efterträdde Fredrik Reinfeldt för 1,5 år sedan hade Moderaterna 22,1 procent i en GP/Sifo-mätning. I dagens undersökning får partiet 27,4 procent. Men kurvan har varit hackig och så sent som i december förra året var dagsnoteringen återigen 22,1. Under våren har dock trenden gått uppåt.

Anna Kinberg Batra, Elisabeth Svantesson och Ulf Kristersson är inte så mycket rock´n´roll, men de verkar numera veta vad de håller på med. Migrationsuppgörelsen fick en del missnöjda att återvända till M från Sverigedemokraterna. AKB har också fortsatt Reinfeldt/Borgs skattesänkarlinje med ett förslag om ett riktat sjätte jobbskatteavdrag, uppvärderat brott och straff och försvarsfrågan. Dessutom har hon sedan hon tillträdde profilerat sig i skolfrågan, som många väljare rankar högt. Kort sagt moderatväljarna känner igen sig.

I GP/Sifosjunimätningär alla förändringar sedan förra månaden inom felmarginalen. Men över tid finns det ändå intressanta ting att lägga märke till. Sedan valet 2014 har vi tre block i svensk politik: de rödgröna, allianspartierna och SD. Det finns inte mycket som tyder på att något av dessa kommer att få egen majoritet i nästa val.

Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap och Sveriges ledande valforskare, menar att vi måste börja diskutera blockpolitiken. Det var det första han nämnde när vi häromdagen talade om vilka frågor som kan vara aktuella i Almedalen. "Redan efter 2014 års val var väljarna öppna för blocköverskridande lösningar. Väljarnas vanligaste önskeregering är blocköverskridande." Henrik Ekengren Oscarsson menar att på väljarnivå finns beredskapen, men den finns ännu inte bland partiledarna.

För Moderaterna och Anna Kinberg Batra innebär detta ett dilemma. Sedan Andra världskrigets slut har M inte ingått i någon blocköverskridande regering. På andra håll, i till exempel Tyskland finns framgångsrika "stora koalitioner", men det finns också en, delvis grundad, misstänksamhet mot denna lösning där ideologiska motståndare samlas i regering. När Stefan Löfven förbannar blockpolitiken och talar om blocköverskridande är det inte Moderaterna han tänker på. Och om Allianspartierna skulle vilja utöka sin skara är det knappast troligt att de skulle vilja vända sig till Miljöpartiet. I dagsläget skulle MP:s ynka 4,4 procent inte heller hjälpa så långt.

Sverigedemokraterna är den stora elefanten i rummet. Visserligen står partiet och stampar opinionsmässigt sedan snart ett år, men med ett stöd på närmare 16 procent går det inte att tänka bort. Över världen sveper en misstroendevåg mot eliter. Vi ser den i USA, Ryssland, Storbritannien, på Filippinerna och Island. Inte sällan finns en berättigad vrede över en elit som för länge sedan slutat att lyssna och se dem de ska företräda. Dessvärre blir svaren på de komplexa frågor dagens politik ställer ofta tvärsäkra och enkla: det är mexikanernas, tjetjenernas, polackernas, invandrarnas fel.

I Sverige är det SD som lyckats göra politik av vi-och-dom-tänkandet och kunnat samla ihop missnöjda från både höger och vänster. Men inte heller denna nya tredje kraft i svensk politik har så mycket att vinna på att ingå i en blocköverskridande regering, om det mot förmodan skulle bli aktuellt. Se på Danmark där SD:s förebild Dansk folkeparti valt bort regeringssamarbete för att kunna fortsätta att vara i opposition, och därmed slippa ansvar.

Den stora frågan är då hur vi ska få ihop en handlingskraftig regering. Enligt GP/Sifo:s junimätning får det rödgröna partierna, regeringen plus Vänsterpartiet, 37,9 procent medan alliansblocket når 42,7. En mittenkonstellation med S, MP, L och C skulle bara kunna skrapa ihop 42,9 procent. Det kan vara en utgångspunkt för en diskussion om den svenska parlamentariska modellen.

Gunilla Grahn-Hinnfors