Det dröjer någon minut innan dörren öppnas. Malin Rönnäng ursäktar sig med sonen Max i famnen. Han är lite snorig och behöver torkas då och då. På golvet far tvillingbrorsorna Linus och Carl runt i sin gåvagnar på de öppna ytorna.
Det är full fart och ett lätt förvirrande intryck med tre lika stora. Men ändå, känslan är att läget är under kontroll. Lika snabbt står det klart - det krävs minutiös planering för att trillingvardagen ska gå ihop.
- Det är svårt att vara spontan, säger Malin med ett snett leende, med ett barn i famnen och de andra två nypande i byxbenen efter uppmärksamhet. Rutinerna är a och o.
Planerat kejsarsnitt
Hon och maken Joakim fick en chock den där dagen förra sommaren när de fick beskedet - storasyster Sofia, fyra år, skulle inte få ett småsyskon, utan tre. Malin hade mått väldigt dåligt och i vecka elva gjordes ultraljud. Kanske anade de något, barnmorskan kollade extra noga flera gånger om.
- Jag skrattade och grät om vartannat, minns Malin. Joakims första tanke var, "kommer det att gå bra?", sen tänkte han direkt på alla praktiska detaljer och att vi behövde ny bil.
De blev väl omhändertagna på Östras specialistmottagning för riskfyllda graviditeter. Malin blev sjukskriven från veckan 20 och så småningom blev det ett planerat kejsarsnitt, två av barnen låg i säte, i vecka 34.
"Det är en skatt vi fått"
Hemma följde en omtumlande tid. Joakim började sin nya tjänst med att vara hemma i fyra månader. Det sociala livet försvann i ett trollslag. En fungerande praktisk vardag fick nötas in. Häpna grannar fick se en lastbil backa intill och tusen blöjor bäras in. Turerna ut ur huset med påsar för att minska sopberget blev allt tätare. Snart syntes också en trillingvagn med imponerande bredd på gångvägarna i grannskapet.
De minns den första tiden i ett lätt töcken av sömnbrist. Men starkast var ändå känslan av att vara utvald.
- Vi är enormt tacksamma för de här killarna. Det är en skatt vi fått, säger Malin och tittar sig ömt omkring på trion.
Det börjar kurra i magarna på grabbarna. Det är dags för 10-målet och när Malin plockar fram nappflaskorna stiger ljudnivån förväntansfullt från golvet och när flaskorna åker in i mikron höjs den ytterligare en nivå.
- Jag tar två åt gången, man har ju faktiskt inte mer än två armar.
Vana vid att bli uttittade
Linus och Carl är försiktigt placerade i sina ätstolar, Malin har ett ryggskott och rör sig lugnt och eftertänksamt. Max som är kvar på golvet, får ett kex att suga på medan mamma med dubbelkommando matar de andra två.
- Det har blivit så här efterhand. Jag har fått lära mig den hårda vägen i vilken ordning de ska få maten, förklarar Malin när det är Max tur att greppa flaskan, sittande i hennes famn.
För givetvis är det så, de är olika personligheter, "killarna", som Malin och Joakim säger:
Linus har humör och är framför allt den nyfikne som inte kan låta bli att pilla och undersöka allt i sin väg. Carl är spexaren och har ofta ett illmarigt leende att bjuda på, mest lik storasyster. Max är filosofen, lite flegmatisk och finner sig i att vänta på sin tur; "man kan ju alltid fundera på nåt under tiden". Han tar inte heller napp.
Efter maten blir det en tupplur i trillingvagnen. Ett gäng stavgångare på väg in i Sandsjöbacka-området tittar nyfiket och kommenterar - "det var många på en gång" och "det är väl tre?"
Malin svarar vänligt, men också lite trött - ibland kan det bli för mycket och hon längtar efter anonymiteten. Även Joakim blir ibland rejält uttittad.
När killarna somnat i vagnen får Malin i bästa fall en liten stund att städa undan och äta lunch.
Kvällsgröten tystar mun
Nästa gång vi ses är det sen eftermiddag, hjälpen som familjen har tre gånger i veckan har precis gått hem.
- Tack vare henne har jag kunnat hämta Sofia lite tidigare på dagis och vi har fått egen tid tillsammans. Det är guld värt, förklarar Malin.
Sofia får vara de timmar på dagis som familjen önskar - "det är ovärderligt".
Hon dressar om Carl och Linus till pyjamas i den stora lekhagen i vardagsrummet alltmedan Sofia ser på Bolibompa och pappa Joakim badar filosofen Max. När Max sällat sig till brorsorna städar Joakim upp i köket och rör till kvällsgröten, det blir en rejäl skål. När killarna förstår vad som är på gång tar de sig ton igen. Hungerkören drar igång. Men väl i ätstolarna så tystar gröten mun någotsånär.
- Det är aldrig några problem att få dem att äta, skrattar Joakim och hans högerarm med sleven går, om inte som en lärkvinge, så i alla fall med stadig takt, mellan de tre munnarna.
Ögonlocken börjar bli tyngre, det närmar sig kvällsdag och nattsömn för killtrion. Och förhoppningsvis får de vuxna och storasyster en liten stund tillsammans.
En trillingdag är (kanske) tillända.
