Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    ”Folk skriker inte efter mer valfrihet"

    För Ulf Kristersson går vägen till framtiden via mer ordning och reda, snarare än ytterligare avregleringar. "Den stora frågan just nu är inte att människor skriker efter mer valfrihet" säger han.
    Reporter: Arne Larsson

    Ulf Kristersson ser något bekymrad ut, där han står på Frölunda torgs parkering i lätt duggregn, blickar mot ett par utbrända bilvrak och lyssnar på vad den lokala polisen har att säga om läget. Egentligen skulle han varit i Tynnered och lyssnat på vad samma polis har att säga om läget i ett av stadens utsatta områden.

    Men nu blev det som det ofta blir för ledande politiker: verkligheten kom emellan, en kris som måste hanteras dök upp.

    Moderatledaren Ulf Kristersson är först ut i GP:s intervjuserie, där partiledarna får tala om hur de vill att Sverige ska se ut om 20 år.

    Dagens politiker bygger framtidens Sverige. Ändå handlar den politiska debatten oftare om akuta åtgärder efter till exempel ännu en våg av bilbränder än visioner. Som den här tisdagen på Frölunda torg.

    – Som politiker måste du förtjäna auktoriteten: om någon ska vilja lyssna på vad jag har för funderingar om Sverige i framtiden, då måste jag visa att jag här och nu kan lösa de problem som inte kan vänta, säger Ulf Kristersson.

    Hur vill du att Sverige ska se ut om 20 år?

    – Jag skulle vilja se ett land som verkligen är vinnare på globaliseringen. Som fortsätter att ha ledande företag som säljer till hela världen. Jag hoppas att det är innovativt och uppfattas som en plats där man vill verka. Ett jämlikt land, som samtidigt är öppet, men som skyddar de svenska värderingarna och står upp för dem.

    Vad behöver vi göra nu för att det ska bli så?

    – Det handlar om samhällskontraktet. Vi ska inte tillbaka till 1950-talet, men den anda som fanns då, av att människor har rättigheter och skyldigheter. Vi är mer olika nu än vad vi var då, vi tillåter mer olikheter – och det är bra. Men rättigheter och skyldigheter måste vara lika för alla, samhällskontraktet ska gälla. Jag tycker att det där är lite hotat i dag.

    Det mest exotiska som hände under min barndom var att det kom lite finländare till Torshälla och jobbade på bruket.

    Varför?

    – Det enkla svaret är att vi tagit det lite för givet. Det mest exotiska som hände under min barndom var att det kom lite finländare till Torshälla och jobbade på bruket. I dag är Sverige, på gott och ont, mycket mer diversifierat. Det är en enorm tillgång, men det kräver också att vi är tydliga. En fundamental sak, som vi tagit för givet, är att alla i Sverige talar svenska. Så är det inte längre. Ett framgångsrikt samhälle är noga med att skapa ett antal kitt. Att alla lär sig svenska. Alla gör lumpen. En gemensam referensram. Vi har aningslöst trott att det löser sig. Men det gör det inte.

    Och vad måste till nu?

    – Det första är att vi tar de problem vi har på allvar. Mitt i en valrörelse vill väl alla ta dem på allvar, men vi har haft oroväckande tendenser i samhället där vi inte gör det. Ibland har vi haft en lite urskuldande attityd till att vi ens pratar om problemen.

    Du skrev på Facebook nu efter bilbränderna att "vi har accepterat det här för länge". Vilka är de här vi och på vilket sätt har vi accepterat det?

    Svensk skola och socialtjänst har under ganska lång tid skickat signalen att vi köper ganska allvarliga dumheter.

    – Det handlade om svensk politik och svensk lagstiftning som jag tycker i praktiken accepterat detta. Det är klart att det inte står i lagen, men när man ser till påföljder eller vad som händer vid till exempel skolfrånvaro. Jag tror att det här väldigt individualistiska samhället med oändliga möjligheter också kräver ett antal fasta regler. Svensk skola och svensk socialtjänst har under ganska lång tid, i sin iver att inte fördöma människor som gör fel, skickat signalen att vi köper ganska allvarliga dumheter.

    Ett område som Tynnered, hur vill du se det om 20 år?

    – En sak jag tror har varit väldigt underskattad är att hela EBO-lagstiftningen har gjort att det svenska samhället tappat kontrollen över inflyttning och sociala förhållanden. I praktiken tillämpar vi en måttstock där och en helt annan i vanliga medelklassområden. Vi har mycket högre toleranströskel för alla möjliga saker. Titta på allmänt sociala problem. Eller en sådan sak som trångboddhet. Vi trodde att vi utrotade det på 1960-talet. Nu är vi tillbaka i en trångboddhet som aldrig borde accepteras. Tiggeri. Vi skulle aldrig acceptera det om det gällde svenska medborgare. Då skulle vi inte säga "jo, men de kanske har de bättre om de får tigga i alla fall".

    Det fria skolvalet, hur har det påverkat utvecklingen i områden som Tynnered?

    – På gott i så måtto att alla som vill välja skola har kunnat göra det. Men följden blir att de som inte väljer hamnar av en slump i närmsta skolan. Därför tycker jag att man ska förena det fria skolvalet med ett aktivt skolval, att alla förväntas välja. Då skulle fler tvingas tänka efter. Sedan har vår tolerans för skolor som misslyckas varit för stor. Redan när man närmar sig 20-30 procent som lämnar utan gymnasiebehörighet är det något fundamentalt fel. Vi borde ha mekanismer som slår till mycket tidigare.

    ULF KRISTERSSON
    Ålder: 54 år
    Bor: Strängnäs
    Bakgrund: Ordförande för Muf 1988-1992, riksdagsledamot 1991-2000, kommunalråd i Strängnäs 2002-2006, socialborgarråd i Stockholm2006-2010, socialförsäkringsminister 2010-2014. Partiledare för Moderaterna sedan oktober 2017.
    Min värsta kris: "Som trebarnspappa har jag förstås varit med om vardagslivets vanliga kriser, men jag har ont om riktigt dramatiska kriser. Men i vår nära vänkrets har vi på relativt kort tid två unga människor tagit livet av sig. För familjen har det var omskakande och ställt frågan om hur unga människor mår i blixtbelysning."
    Hobby: "Löpning, jag jagar gärna och sedan länge. Och sedan är jag barnsligt förtjust i svensk popmusik."
    Mest stolt över i min politiska gärning: "Jag har haft förmånen att vara kommunalråd i en liten kommun, en stor kommun och att sitta i parlamentet. Att få vara med om allt det och till exempel varit med att bygga upp Jobbtorget i Stockholm, en verksamhet som fortfarande finns och gör nytta."

    Välfärden är under press på många sätt, som att vi har brist på lärare?

    – Om människor inte vill bli lärare eller poliser, då har vi ett väldigt grundläggande problem. Till viss del har vi det redan. Kan du inte på allvar verka som lärare, utan drunknar i andra arbetsuppgifter, då förstår jag att man blir frustrerad. Politiken kan inte lösa allt i ett samhälle. Men när det gäller att se till att ha ett regelverk som ser till att statens grundfunktioner upprätthålls – där har vi ansvar hela vägen.

    Men vad vill du göra konkret för att fler ska vilja bli just lärare?

    – Löftet måste vara: om du blir lärare, så kommer vi göra sådana förändringar som gör att du får undervisa. Du ska inte vara polis, inte kurator, du kommer att få syssla med undervisning. Och vi kommer bara att acceptera skolor som har resultat som du kan känna dig stolt över. Det är både en anda och konkreta förändringar som måste till.

    De senaste 20 år har varit en tid av avregleringar och privatiseringar. Kommer vi ser mer sådant de kommande 20 åren?

    – Den stora frågan just nu är inte att människor skriker efter mer valfrihet. Marginalnyttan av ett nytt elbolag är ganska liten. Nästa stora uppgift blir att man vill veta att det finns en gemensam plattform. Det handlar både om lagstiftning som efterlevs och ett antal värderingar som systematiskt odlas och hyllas.

    Du har sagt att vi måste ha spelregler som håller över tid på migrationsområdet. Hur lätt kommer det bli?

    Vi är öppna och internationella, men vi har aldrig skämts för att vi har en reglerad invandring

    – Det är helt nödvändigt. Annars finns inte idén om Sverige som vi ser det. Då blir vi bara offer för andras omständigheter. Den risken fanns 2015, när det gick en öppen linje genom Balkan och hit upp. Det var aldrig meningen. Vi är öppna och internationella, men vi har aldrig skämts för att vi har en reglerad invandring och välfärdssystem som bygger på att vi har självfinansiering. Välfärdsstaten har kommit till på ett speciellt sätt och den klarar inte av att det plötsligt är en massa människor som inte arbetar. Nu har vi områden där färre än 50 procent har ett jobb att gå till. Det utmanar hela grunden för den svenska välfärdsmodellen. Det vore närmast illojalt att inte se de problemen och lyfta frågan vad vi gör åt det.