I svåra stunder prövas ledarskapet, och under den första fasen av chock efter terrordådet i Stockholm sa och gjorde Stefan Löfven rätt saker. Initialt fick han till och med berömmande ord av oppositionspolitiker – det säger väl egentligen det mesta.
I den del av mätningen som är gjord efter attentatet uppger nästan 32 procent att de stödjer Socialdemokraterna, att jämföra med 28 procent veckan före. Om det är en kortsiktig uppgång eller ett första tecken på att väljarna börjar se andra sidor av statsministern återstår att se – hittills har hans förtroendesiffror inte varit i närheten av företrädarnas, men sådant kan som bekant ändras av de mest oväntade saker. Göran Perssons popularitet lyfte ju till exempel efter att han dansat med kossan Doris i barnprogrammet Abrakadabra.
Miljöpartiets nedgång är av en helt annan karaktär.
Våren 2014 pratade Gustav Fridolin om att miljöpartiet skulle bli landets tredje största parti. Även om inte alla trodde honom blev valresultatet den hösten – 6,9 procent – överraskande lågt.
Sedan dess har mer varannan väljare övergett partiet och om april månads GP/Sifo blir verklighet åker miljöpartiet ur riksdagen med besked. Ett väljarstöd på 3,2 procent är inget annat än en total genomklappning.
Det är inte ovanligt att mindre partiet tar stryk av att sitta i en koalitionsregering. Fråga Liberalerna, KD eller Centern. Men i miljöpartiets fall handlar det inte bara om att hamna i skuggan av en större samarbetsparter.
Det finns ett par saker som gör MP:s kris betydligt besvärligare än den var för de mindre allianspartierna.
I första hand handlar det om att partiet i väljarnas ögon svikit både löften och ideal. Inför valet hette det att kolet skulle stanna i marken, att Bromma flygplats skulle stänga och att planerna på förbifart Stockholm skulle skrotas. För att ta några exempel på sådant partiet senare tvingats backa ifrån.
Själv var jag snett ute hösten 2015 när jag spekulerade i att Miljöpartiet skulle lämna regeringen om gränskontroller och andra åtgärder för att strypa flyktingströmmen blev verklighet. Så blev det inte – däremot valde en hel del väljare att lämna partiet.
För ganska precis ett år sedan blev saker och ting ännu värre. Efter en turbulent period som i många stycken skulle kunna tjäna som lärobok i hur man inte ska hantera kriser ställde språkrören sina platser till förfogande. Det slutade som bekant med att Åsa Romson fick gå, medan Gustav Fridolin fick förnyat förtroende. Många funderade redan då på om det inte borde varit tvärtom.
Ett år senare kvarstår alla problem. Båda språkrören hamnar i botten på opinionsinstitutens förtroendemätningar och partiet har förlorat sin position som mest trovärdigt i miljöfrågor. Väljarnas intryck är att partiet varit redo att släppa allt det tror på för att få sitta kvar vid makten och det är svårt att se vad som ska till för att man ska återfå förtroendet.
Inte heller kristdemokraterna är i närheten av att klara en riksdagsplats i månadens väljarbarometer. Samtidigt fortsätter Centern gå starkt och närma sig Moderaterna. Riksdagen kan kort sagt se väldigt annorlunda ut efter nästa års val.
Fakta: Tre tendenser
Moderaterna fortsätter falla
Uppmärksamheten i samband med Sverigemötet har inte gett någon positiv effekt i mätningen. Tvärtom fortsätter M nedåt. 17,5 procent är partiets lägsta Sifosiffra sedan september 2003.
SD stabilt i opinionen
Sverigedemokraterna har legat stabilt, strax under 17 procent i en rad GP/Sifomätningar. Paritet är nu mycket nära Moderaterna i kampen om att vara näst största parti.
Ingen ljusning för Liberalerna
Jan Björklund syns och hörs och tar plats – men Liberalerna står och stampar på dryga 5 procent. Det är i dagsläget svårt att se vad som skulle kunna förändra det.
