Klockan är fyra på eftermiddagen när den lilla fiskebåten Tromsö lägger ut från Björkö hamn. I kaptensstolen sitter Per Alexandersson, han ska ut och tråla kräftor.
När båten når öppet hav går vågorna höga och vattnet skvalpar in över däck. Vid riktigt dåligt väder kan bara de stora båtarna gå ut på havet. Men då styr Per mot Gullmarsfjorden.
- Det kvittar hur mycket det blåser, det är himmelriket att vara därinne, säger han.
De sex fiskarna i fjorden känner varandra och bestämmer sinsemellan när de trålar. Då räkorna lägger rom är de lättast att fånga, men fiskarna väntar tills rommen är kläckt och priset går upp.
- Gullmarsräkan har väldigt bra rykte, hon är stor och röd. Nästan alltid får vi mer betalt för den än andra.
Per är nöjd med arrangemanget i fjorden, även om fisket sker under strikta former.
- Ingen kan ta ifrån mig mina fiskedagar och jag får ta det jag får upp. Det är sunt förnuft, vi ser ju att om vi fiskar mycket finns det mindre att ta.
Ute till havs fiskar han under tuffare villkor. Torsken, som tidigare gav bra pengar, får tas upp i allt mindre kvoter. Vissa fiskare skyndar sig att ta upp vad de kan, utan att hushålla med den årliga ransonen.
Från sin nötta kaptensstol pekar Per ut en röd, streckad linje på det elektroniska sjökortet. Det är trålgränsen som flyttats allt längre ut från land.
- Här kunde jag fiska förr, men nu måste jag åka längre ut.
När trålgränsen passerats sätter Per och hans medhjälpare i trålen. Det gröna nätet rullas ut från aktern, sjunker till botten och vidgar sig till en nätpåse som silar vattnet efter båten.
Efter några timmar vevas den upp igen. En obehaglig överraskning följer med. Per svär så det osar när han ser att en gammal färgtunna fastnat i risten, det galler som ska minimera bifångsten av fisk. Troligen har de flesta kräftorna också fallit utanför. Risken för blockage är baksidan med de nya, selektiva fiskeredskapen.
- Det är vardagsmat. Ibland får vi in tång, då tätar det och så får vi ingenting, säger han med en suck.
De båda fiskarna kratsar fram en sorgsen sörja av kräftor, ål, små torskar och plattfisk. Det blev inte ens en hel korg skaldjur den här gången.
Per säger att fiskarna känner att deras problem inte blir tagna på allvar, att ingen lyssnar. Han tror att metoderna från Gullmarn skulle kunna användas även på havet.
- Vi vill ha färre fiskedagar och få ta vara på det vi får upp. Säg att jag fiskar fisk två dagar i veckan, och de andra dagarna med selektiva redskap som bara tar skaldjur. Det hade fungerat med en tiondel av dagens byråkrati, säger han.
