Familj med stor makt över våra själar

ANNONS
|

"Republikan både av princip och övertygelse vill jag till min dödsstund bekämpa alla rojalister." Vem sa det? Jo, Napoleons unge general Jean Baptiste Bernadotte, innan han lät sig väljas till Sveriges kung, 1818. Som Karl XIV Johan blev han stamfar till världens längsta fred, och världens längsta kungliga dynasti, båda tuffar nu på 189:e året, populärare än någonsin!

Så kan det gå. Man undrar hur.

Nästan alla tänkande människor tycker att det är något lurt med ämbeten som ärvs, att blodet och generna ska ha politisk betydelse, att man ska födas in i en roll på en teater med uråldriga scenanvisningar och ett manuskript som ropar på tvättning. Ändå är det ingen som brinner för ett alternativ. Svenska republikaner har ingen Vilhelm Moberg. Inte ens Gudrun Schyman kräver republik, utan fördrar kungahuset, vars stora uppgift i dag framför allt är att symboliskt förgylla kärnfamiljens moraliska överlägsenhet.

ANNONS

Familjens sönderfall bara ökar kungafamiljens aura och massmediala värde. Alla skiljer sig, utom kungen och Silvia. I dag är det kung Carl XVI Gustafs födelsedag, och då är vi snälla. Att vara taskig mot kungen är fullständigt ute. Annat var det förr. Som kronprins fick han stå ut med en hel del. När han fyllde 18 år gav han sin första intervju - till Veckojournalens Stig Ahlgren. En spirituell bildad herre möter en trulig tonåring och njuter av kulturkrocken. Stig Ahlgren citerar en dikt:

Vi ana furstar

där barn vi blicke

men vuxna kungar

vi finna icke.

Magister Ahlgren ställer till förhör: "Vem skrev dikten?"

Kronprinsen vet inte.

"Viktor Rydberg!"

"Vi har inte kommit till honom i litteraturhistorien ännu."

I början på femtiotalet gick reportern Olle Strandberg på cirkus med kronprinsen: "I pausen gick prinsen med uppvaktning ut i stallarna för att titta på djuren och publiken gick ut i stallarna för att titta på prinsen. Det var trängsel kring hans lilla person och en mamma som stod bredvid mig frågade sin son: - Nå, Jan, vad tyckte du var roligast. Jan grubblade och sa: - Först schimpanserna, så lillprinsen och så dvärgen Filax ..."

När "Tjabo" ska börja skolan ryktas det om vanlig folkskola, Djurgårdens lilla idylliska folkskola, där Marianne Höök har sin son. Hon skriver under rubriken Ska vi ha en prins i vårat plugg? "Det finns en tendens att frågan blir enkelriktad; är skolform, skola, kamrater lämpliga för prinsen? För mig finns det mera närstående problem: är kronprinsen en lämplig skolkamrat för min son?"

ANNONS

Marianne Höök tror inte det.

Den intellektuella aristokratin på Veckojournalen vässar sina pennor mot börden. Undantaget är hovreportagets nestor Bang, Barbro Alving. I en enkät säger hon att hon "allvarligt ogillar snorkighet mot personer man höjer upplagan med". Själv är Bang republikan, men ser sig som rojalist "just nu": "Det tycks mig att monarkin passar oss svenskar förbaskat bra, passar vårt sinnelag och känsla för glans och dekorum."

Bang hade nog rätt. Men att svenska folket och monarkin passar varandra var inget naturgivet, kungarna kämpade medvetet för det. Monarkerna är inte så konservativa som det ser ut. De speglar alltid sin tid.

Gustav V slogs i revolutionernas och det demokratiska genombrottets tid - understödd av sin hustru Victoria - för den gamla världen. Han förlorade och tog skeden i vacker hand. Hösten 1917 var det oroligt också i Stockholm, och den svenska kungafamiljen hade ständigt väskorna packade. Tänk om det skulle gå lika illa som för tsarens.

Åt republikens spöke sneglar pappa

och undrar om han ska bli tvungen att schappa

skaldade prins Wilhelm till julen 1917.

Men Gustaf V tröstades av den socialdemokratiske finansministern Thorsson: "Majestätet skall inte vara oroligt, den här skivan klarar vi". På villkor att han inte lade sig i politiken. Inga fler borggårdstal eller bondetåg. Gustaf V kom med tiden bra överens med Per Albin. På gamla dagar blev PA och V Gurra gemensamt hyllade för att "de lyckades hålla Sverige utanför kriget".

ANNONS

När Gustaf VI Adolf blev kung moderniserade han försiktigt. Makten tunnades ut, men tronen stod stadigare. Han odlade arkeologin och nykterheten och var alltid lojal mot rådande auktoriteter. Framför allt var han lojal mot monarkin. Det var en balansgång, å ena sidan var han stenhård mot sina söner och brorsöner som gifte sig ofrälse: Carl Johan, Sigvard och Lennart blev av med prinstitlarna. Å andra sidan var han lyhörd för tidens krav, och förknippades med välfärdsprojektet. Prins Bertil påstod frankt att pappa var sosse. Kanske stämmer det.

I sitt allra sista trontal 1973 - ett tal som skrevs av regeringen och kriarättades av Anders Ferm - kritiserade konungen USA:s krig i Vietnam.

Ilskna insändare i Svenska Dagbladet tystnade när kungen personligen skänkte fem tusen kronor till en insamling för ett utbombat sjukhus i Nordvietnam.

Hans sonson tog valspråket För Sverige - i tiden.

Carl XVI Gustaf har ännu mindre makt än farfar, men kanske större makt över våra själar, menar Per Svensson, som skrivit om kungens anonyme far, arvprins Gustaf Adolf, som dog i en flygolycka när kungen var baby. Han som inte fick bli kung, heter boken.

- Kungahusets minskade makt har paradoxalt lett till ökad makt på det psykologiska planet, där allt kretsar kring relationer. Kungahusets viktigaste roll är att spela den Lyckliga familjen i en tid av kärnfamiljens sönderfall, säger Per Svensson, kulturchef på Expressen.

ANNONS

Alltså odlar kungen intimsfären och miljön. När kungen av misstag pratar politik, som efter statsbesöket i Brunei, blir det inte så lyckat. Men när han uttalar sig som familjeman blir det succé. Talet efter Tsunamin gav tröst åt de drabbade, och speglade landets sorg. Carl XVI Gustaf drog på sin erfarenhet av att växa upp utan far. Det var inte hyckleri, han visste vad han talade om. Här talade en moralisk expert. Nationen böjde sina nackar i respekt.

Kanske var det denna talang Göran Persson såg, och därför alltid ville framstå som kungens polare. Rentav en stark, beskyddande kompis, "Tjabo" hade det ju inte så lätt. Å andra sidan var han skickligare på human touch än Göran Persson själv. De hade glädje av varandra. Och nu vet vi alla att kungen var en av de få som fick ett rent soligt eftermäle av Göran Persson.

Också den nya överklassen är beroende av kungahuset, anser Per Svensson:

- Stureplan i Stockholm fungerar som ett modernt Versailles. Man flockas där, och behöver en sol. Framförallt i form av prinsessan Madeleine.

Fenomenet att de kungliga blir allt vanligare är dubbelbottnat.

- Moderna medier söker dramatiken - de upphöjda bör falla. Det mediala dramat behöver sina Britney Spears, och förbrukningstakten är hög. Samtidigt behövs en fast ensemble, aktörer man känner igen.

ANNONS

I Sverige finns en klassisk motvilja mot att se människors värde i förhållande till prestation, menar Per Svensson.

Också en stjärna ska uppträda som folk, och vara så god som en ann.

- Kungen har haft allt att vinna på att inte vara briljant i alla lägen. Han gör sitt bästa, han har inte haft det så lätt. Kungen är helt enkelt okej.

Norrmännen har haft bekymmer med att kungligheter är som folk. När kronprins Haakon Magnus äktade Mette-Marit stönade Norge, liksom när Märtha Louise gifte sig med snajdarförfattaren Ari Behn, som rökt en joint och apat sig i televisionen.

I Dagbladet fyrade sociologen Kjetil Rolness av ett satiriskt fyrverkeri - som måste återges i original:

"Dette er ikke Gutta På Tur, Märtha. Dette er Alle Dörvakters Skrekk. Dette er De Storkjeftede Svirebrödres Umulige Dansetrinn Langs Lyslöypa Fra Theatercaféen Til Caesar's Palace. Vil du bli en del av dette miljöet?"

Nä, det hade varit bättre om Märtha Louise hade slagit ihop sina påsar med Björn Dählie. Nu har opinionen lugnat ner sig, alla kontrahenterna har dragit sig tillbaka till barnkammaren och Mette-Marit kritiseras bara för sina tantiga drottningdräkter. Lite skandaler livade upp det norska kungahuset som är populärare än någonsin, just bland ungdomar. Det är unikt i Europa. Pensionärerna är fortfarande monarkins viktigaste stödtrupp.

ANNONS

I Norge minns de kriget, då kung Haakon flydde till England med regeringen, och ledde motståndskampen. Den 3 augusti 1942 framförde författaren Nordahl Grieg, själv aktiv kommunist, dikten Kongen på 70-årsdagen:

Mot en fremtid skal han gå,

For han selv har mer frihet

I sitt hjerte enn de fleste.

Derfor er han folkekongen

I et land hvor hver skal vaere

Förer for sin egen skjebne,

Hövding i sitt eget sinn.

Haakon blev Folkekongen och själva garanten för demokratin, oupplösligt förenad med den norska socialdemokratin. Nya olje-Norge kräver uppdaterade kungliga roller. I Sverige väntar vi med spänning på nästa kungliga vagga. Det ser ut att dröja. Expert på området är Jenny Alexandersson, Victoria- reporter på Svensk Damtidning.

- Det blir ingen förlovning i år, säger hon bestämt. Victoria pluggar stenhårt på UD:s diplomatprogram och Daniel bygger upp sina företag. Det är en bra sits för honom om han lyckas som företagare. När de väl är gifta kan han inte ha gym längre.

Det är nog lättare att vara flickan av folket som gifter sig kungligt, än att vara den vältränade svinaherden från Ockelbo, menar Jenny Alexandersson:

- Prins Henrik, drottning Margrethes man, har varit öppen med hur jobbigt det är att inte vara någon, att alltid gå två steg bakom sin fru. Jämställdheten har inte kommit så långt i kungliga äktenskap.

ANNONS

Å andra sidan har hovets kritik mot Daniel tystnat helt. Det blir dom, säger Svensk Damtidnings expert.

De kungliga ungdomarna i Skandinavien har blivit rätt präktiga allihop. De samlar vuxenpoäng och lever familjeliv. Skandalerna är få, till pressens besvikelse.

Men Svensk Damtidnings läsare gråter inte över detta, tvärtom.

- Skandaler och hemska saker säljer inte. Läsarna vill ha bröllop, kärlek och lyckliga tilldragelser. Barn vill de ha, och djur. Vi hade ett omslag med Victoria och en liten hund. Det sålde jättebra.

Carl XVI Gustaf
Ålder:

Bakgrund:

ANNONS